”Halv elva en sommarkväll” av Marguerite Duras fick biblioteket hämta upp från magasinet när jag reserverade den. Det är något alldeles särskilt med böcker som bor nere i magasinet. Lukten. Det gamla utlåningskortet längst bak. Fliken med datumstämplar. Det känns så trösterikt att många läst den innan mig, och att den fortfarande får bo kvar i bibliotekets samlingar.
En bok för dig som gillar att inspireras
Detta är en bok som jag nog aldrig hade fått för mig att läsa på egen hand. Men så var det litteraturspåret inför sista träffen på skrivkursen jag gått senaste läsåret. Jag har inte älskat alla böcker som vi läst under året som gått. Däremot har samtliga böcker gett mig nya perspektiv på hur man kan skriva och berätta en historia. ”Halv elva en sommarkväll” av Marguerite Duras tyckte jag däremot mycket om, även om jag var rasande på samtliga karaktärer boken igenom.
Roadtrip i 50-talets Europa
På väg genom Spanien med siktet ställt på Madrid blir det franska paret Maria och Pierre, deras lilla dotter och väninnan Claire tvungna att stanna i en liten stad på grund av ett oväder. En sommarstorm har svept in med med tryckande hetta, våldsamt regn och en nästan aggressiv åska. Samtidigt har ett mord just inträffat: en man har skjutit sin fru och hennes älskare och gömmer sig nu i närheten. Medan byborna mobiliserar sig för att hitta mördaren, dras Maria alltmer till hans berättelse – till det desperata i hans handling och till känslan av att något i honom speglar något i henne själv.
Under tiden som Maria nära nog blir besatt av mördaren, ser hon också hur en relation mellan hennes make och hennes väninna börjar ta form. Hon dövar smärtan med alkohol. Hon dricker allt för mycket och hennes man är orolig. Samtidigt är han provocerande odiskret i sitt trånande efter Claire. Maria inser snart att hon inte kan förhindra att Claire och Pierre så småningom kommer ha sex, en sådan passion råder nämligen ingen över. Hon längtar nästan efter att de ska få det gjort, så hon slipper oroa sig. När det värsta har hänt, kan man släppa taget. Som någon form av krishantering (och delvis på grund av fylla) bestämmer sig för att hjälpa mördaren att fly staden, det är nämligen något hon själv kan råda över.
Tät, suggestiv med riktigt irriterande karaktärer
Det finns inte en enda person i den här boken som jag inte till slut blir irriterad på. Ja, det skulle väl vara dottern. Men till och med henne blir jag lite sur på, när hon skriker i bilen att hon är törstig. Å andra sidan: en överhettad bil i spanien på 50-talet – vem skulle inte till slut skrika av törst i en sådan. Marie, som helt snöar in på att spana efter mördaren. Maries vän Claire, som så uppenbart raggar på Maries man Pierre. Och så Pierre då, som trånar efter Claire, samtidigt som han förmanar Marie om diverse saker. Eller mest om drickandet egentligen, och det kan man ju förstå. Marie dricker nämligen hela tiden. Även när vinet är surt och äckligt, så dricker Marie upp hela flaskan.
Stämningen är allt i denna bok. Jag känner lukterna, jag hör regnet. Den tryckande hettan och stormen som hotar (det finns fler storm än en, i denna bok, så att säga) för att sedan explodera. Det är faktiskt helt sanslöst att en så här kort bok, kan innehålla så mycket och samtidigt vara så oerhört återhållsam.
Tät, otroligt snyggt skriven, skavig och rent ut sagt svinbra. ”Halv elva en sommarkväll” av Marguerite Duras är en klassiker av en anledning, och jag hoppas fler kommer ta sig tiden att upptäcka denna lilla bok. Du läser den på en kväll eller två. Gör det. Det är den värd.
