Wuthering Heights: Boken vs filmen

Kultursidorna har rasat och booktok har förfasats. Ja, jag pratar naturligtvis om Wuthering Heights-gate: boken vs filmen. Är filmen värdig?Vad hade Emily Brontë tyckt? Vet ni, jag tror att Emily Brontë hade varit alldeles förtjust i hur Emerald Fennell med sin version av ”Wuthering Heights” har lyckats ragebatea en hel liten bubbla på internet och därmed fått en otroligt stark premiärhelg på bio. Följer filmen boken? Absolut inte! Är det en nackdel? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Vill du inte bli allt för spoilad när det kommer till filmen (eller boken) bör du sluta läsa här, för nu dyker vi ned i kaninhålet som är ”Wuthering Heights”. Eller klättrar vi upp på den vinpinade toppen snarare? Ja, det kanske beror på hur mycket vi vill hålla oss till förlagan.

Välkommen till en ny besatthet: Svindlande höjder

Jag vet inte hur många som läst ”Svindlande höjder” i vuxen ålder. Jag hade faktiskt inte läst den alls innan jag såg filmen på Älska Pockets förhandsvisning några dagar innan premiären. Eller: jag hade inte läst klart den. Jag var ungefär halvvägs in i den, så man kan säga att jag faktiskt hade läst den del av boken som filmen avhandlar. Jag har med andra ord ett mycket osentimentalt förhållningssätt till boken och kanske är anledningen till att jag kände att det inte var ett helt tokigt beslut av Emerald Fennell att fokusera på Catherine och Heathcliff och låta resten av historien gå osagd.

Missförstå mig inte. Jag tyckte väldigt mycket om att läsa ”Wuthering Heights”. Det är en fantastisk bok, men den handlar om världens jobbigaste människor. Alla är helt jäkla hopplösa. De lever i sin lilla vinpinade bubbla, incestuöst besatta av varandra och när jag började närma mig slutet kan jag ha muttrat, fler gånger än en: hoppas alla dör. Värre stör än dessa personer får man faktiskt leta efter i litteraturen. Det finns knappt några försonande drag hos en enda i det myller av karaktärer som boken innehåller. En kärlekshistoria är det icke. Det är en berättelse om besatthet, bitterhet, bekräftelsebehov och egoism.

Filmen styrker karaktärer lika flitigt som techbolag sparkar folk 🪓

På tal om myllret av karaktärer i boken: även här har Emerald Fennell skurit tillbaka flitigt i sin filmatisering. Många av de som är bärande för handlingen i boken har fått stryka på foten.

Catherines elaka bror är inte med och hans roll som agitator för Heathcliffs ilska och bitterhet har istället flyttats över till Catherines far. Någon Earnshaw-mor finns inte heller med. Och eftersom Catherines bror inte är med, innebär det att Hareton aldrig föds. Någon annan som inte heller föds är Catherines och Edgar Lintons dotter Cathy. Detta är ett effektivt sätt att kapa halva boken och låta släktlinjen ta slut med Catherine. Edgar Linton finns så klart med, men hans syster har bytts ut mot en flicka som står under Edgars beskydd. Hennes roll är mer eller mindre densamma som Isabella Lintons i boken. Ja, förutom att hon aldrig föder något barn. Och vips så har vi gjort oss av med hela generation två i bokens gotiska familjesaga. Lockwood är inte heller med.

Erbjuder boken verkligen mer djup än filmen?

En sak som kritiserats om och om igen, är att filmen inte går på djupet. Att den inte förklarar Heathcliffs bitterhet på ett tydligt sätt. Jag vet inte om jag tycker boken gör ett bättre jobb om jag ska vara helt ärlig. Boken berättas av Nelly (sällskapsdam i filmen, men hushållerska i boken) som återger händelserna på Wuthering Heights för Lockwood. Det har gått ett par decennier sedan Catherine dog. Är Nelly en pålitlig berättare? Vem vet ens?!

I och med att boken har en berättare som vare sig är Catherine eller Heathcliff, får vi faktiskt aldrig kliva in i deras känslor i boken genom ett inifrånperspektiv. Det innebär inte att vi slipper uppleva deras totala egoism om och om igen. Tvärtom. Olika medier men samma empatilösa sociopater, även om Heathcliffs bitterhet når helt andra nivåer i boken än vad filmen hinner med. I filmen är han toxisk, i boken borde han spärras in.

Är boken lika kåt som filmen? ❤️‍🔥

”Wuthering Heights” på vita duken är, how do I put this? Det är en väldigt svulstig, kroppslig och rentav köttslig film. Catherine och Heathcliff är kåta. Drängen och pigan är kåta. Det är bröst, hud, dallrande fiskgelé och en tapet som man inte kommer glömma i första taget. Boken? Not so much. Det är faktiskt noll procent sex i boken – inte så konstigt med tanke på att boken publicerades 1847 (under pseudonym Ellis Bell)

Jag blir rätt frustrerad över folk som skriver att Emerald Fennell inte kan ha läst boken. Självklart har hon läst boken och sedan har hon gjort en film löst baserad på boken. Detta är inte en sida för sida, ord för ord tolkning, men säg den filmatisering som är det (Harry Potter anyone? Sagan om Ringen? – två stora filmserier som knappast följer böckerna, men som ändå tycks ha skapat en egen kanon). Att hon frångår boken är tydligt redan på filmens poster. Titeln står inte bara som Wuthering Heights, utan som ”Wuthering Heights”, inom citationstecken. Som en liten fingervisning om att detta inte nödvändigtvis är berättelsen du tror att du ska få, utan en tolkning av den.

Självklart finns det saker man kan invända mot i Emerald Fennells val, castingen av Heathcliff till exempel. Jacob Elordi är tveklöst både snygg och bra som Heathcliff och Owen Cooper helt och hållet briljant som den unge Heathcliff, men i Svindlande höjder av Emily Brontë beskrivs Heathcliff inte som en vit man. Det har han däremot blivit i alla (?) filmatiseringar. Här kan jag tycka att det 2026 kanske var dags att följa boken, åtminstone på den punkten. Rasism är en stor del av berättelsen, och omgivningens fördomar mot Heathcliff är en viktig del i hur han formas som människa genom utsatthet och utanförskap.

Är filmen ”Wuthering Heights” sevärd? Absolut!

Det går inte riktigt att jämföra boken med filmen, men det innebär inte att filmen är dålig. ”Wuthering Heights” är en svulstig, filmisk och en rätt så svindlande bioupplevelse. Gotiken finns där, kläderna får en att tappa hakan och både Margot Robbie och Jacob Elordi är så snygga att hela biopubliken dånar. Inledningsscenen, som skildrar en avrättning, fick mig att tappa andan och musiksättningen växlar mellan klassisk musik och Charlie XCX, en kontrast jag tycker är perfekt för Fennels take på ”Svindlande höjder”. Anna och jag pratar fortfarande om filmen, snart en vecka efter vi såg den och på Daisy Beauty Expo i helgen var den en hett samtalsämne. ”Wuthering Heights” är en film som lockar fram känslor, åsikter och memes i massor, och jag älskar det.

Är boken ”Svindlande höjder” läsvärd? Tveklöst ja!

Men det är inte bara filmen som är sevärd, även boken är läsvärd. Även om den är proppad med vidriga personer, är det en läsupplevelse utöver det vanliga. Det är 179 år sedan”Wuthering Heights” publicerades och den fortsätter att engagera. Nog är det lite rörigt i början med alla namn som är rätt lika, men kämpa! Det är den verkligen värd. Särskilt om du vi rasa över hur dumma i huvudet alla är.