För några år sedan läste jag ”Kirke” av Madeline Miller och blev förtjust. Tänk att grekisk mytologi kan skrivas så här – jag vill ha mer, tänkte jag, och läste sedan absolut noll böcker till om grekisk mytologi. Klipp till för ett år sedan när jag började fundera på om någon liknande bok hade skrivits om Hekate. Jag upptäckte att poeten Nikita Gill skulle komma ut med en sådan lite senare under 2025. Grekisk mytologi skriven av en poet, det låter lite tungt, tänkte jag då och glömde bort det hela. Men härom veckan började jag tänka på Hekate igen, som man gör, och då bestämde jag mig för att lyssna på ”Hekate: The Witch” av Nikita Gill. Den fanns nämligen tillgänglig hos min ljudbokstjänst. Och WOW!
Hekate – gudinnan över magi, häxkonst, månen och natten
”Hekate: The Witch” av Nikita Gill är alltså en poetiskt berättad roman som återger myten om gudinnan Hekate och hennes väg mot att bli en av underjordens mest fruktade och respekterade gestalter. Berättelsen tar sin början under titanernas krig mot de olympiska gudarna. Den unga Hekate tvingas lämna sitt hem och får växa upp i underjorden hos Hades och Styx. Där försöker hon förstå sitt ursprung, vad som hänt hennes familj och vilka krafter som vaknar inom henne. Boken följer Hekates uppväxt i en värld präglad av krig, maktspel och hopplöst egoistiska gudar, samtidigt som hon söker sin egen plats och identitet.
Grekiska myter + Nikita Gill = ❤️
Bli nu inte förskräckt av tanken på en modern tolkning av en grekisk myt skriven på engelska skriven på vers. För ja, den är skriven på vers. I ”Hekate” gifter sig dessa tre ingredienser på ett så magiskt sätt att man kan tro att det är Hekate själv som trollat fram denna perfekt poetiska brygd. Texten har en avundsvärd rytm som gör ”Hekate” lätt att lyssna på. Språket är fenomenalt!
Flera gånger får jag lov att pausa för att skriva ned lösryckta meningar i min anteckningsapp. Men min anteckningsapp tenderar att bli stället mina tankar hamnar på för att sedan glömmas bort. Eftersom det finns så många formuleringar i ”Hekate” jag vill minnas för alltid, slutade det faktiskt med att jag beställde hem boken i samma sekund som jag hade lyssnat klart på den. Det händer faktiskt väldigt sällan att jag känner att jag verkligen behöver ha en fysisk kopia av en bok som jag redan är klar med. Jag har generellt sett inga problem alls att ge bort en utläst bok. Eller ställa den i bokskåpet vid stationen. Jag kan absolut vara sentimental när det gäller böcker, men då handlar det om minnet av boken och berättelsen. Det handlar sällan om det fysiska exemplaret. Men ibland händer det.
En bok att annotera och älska
”Hekate” av Nikita Gill är en bok jag vill läsa i pappersform efter att ha lyssnat på den. Det är en bok jag vill skriva i marginalerna på. Jag vill hundöra den och knäcka ryggen på den. Stryka under alla formuleringar med ett skakigt pennstreck. Jag vill att det ska synas redan innan man öppnar den, hur mycket jag älskar den. Fun fact: det var faktiskt först när jag fick hem pappersboken som jag upptäckte att den är skriven på vers. När jag lyssnade på inläsningen (som författaren själv gjort och den är utmärkt – rekommenderas varmt) hade jag aldrig kunnat gissa att den var skriven på vers. Faktum är att om jag hade vetat det, kanske jag aldrig hade lyssnat. Men jag är så glad att jag lyssnade och fick upptäcka att prosa skriven på vers kan vara precis lika fyllig och medryckande som vilken roman som helst.
”Hekate” är den första av tre böcker som Nikita Gill skriver om undervärldens gudinnor. ”Styx”, bok nummer två, kommer i september i år och jag kan knappt bärga mig.
[…] Ilska, tvivel, stolthet, kärlek: ”Sameproblemet” har allt. Det är en helt fantastisk bok och medan jag lyssnade på den, hörde jag mig själv upprepa meningar högt, som för att minnas dem. Mitt minne är dock som ett såll. Det har det alltid varit. Det sorterar omedelbart bort saker jag gärna skulle vilja minnas (men be mig gärna sjunga denna 90-talsdänga, den minns min arma hjärna vartenda ord av). Så hur råder man bäst bot på detta? Genom att köpa ett eget exemplar av boken, naturligtvis, precis som jag gjorde med Hekate för ett tag sedan. […]