”I who have never known men” av Jacqueline Harpman

Vissa böcker läser man för att sedan glömma. Sedan finns det böcker som man läser och för alltid bär med sig. Om jag får gissa kommer ”I who have never known men” av Jaqueline Harpman, eller ”Jag som aldrig känt en man” som den heter på svenska, vara en bok som för alltid borrat sig fast inom mig. På ett bra sätt.

Kvinnor fängslade i en bunker – ingen vet varför

I en bunker djupt under marken lever 39 kvinnor fängslade i en bur. De bevakas noga av beväpnade män som aldrig tilltalar dem. De får inte vara för nära varandra. Starka känsloyttringar bestraffas omedelbart. Suicid, som många av dem övervägt, är omöjligt under den strikta uppmärksamheten vakterna ger dem. Men de är faktiskt 40 personer i cellen. 39 kvinnor och ett barn. Barnet sitter i hörnet av cellen, utanför gruppen och inte del av de andra kvinnornas gemensak. Hon har inget minne alls av ett liv på utsidan. Ingen vet varför de hålls fångna, hur länge de varit där eller om de någonsin kommer att ta sig ut. Är de de sista kvinnorna på jorden? Är de ens på jorden fortfarande? En dag sker något som ger gruppen en möjlighet att fly. Snart visar det sig att det är barnet som är nyckeln till gruppens överlevnad.

Klassiker som fått nytt liv genom sociala medier

Det var när Anna tipsade mig om ”Väggen” av Marlen Haushofer förra våren som hon berättade att hon läst en Reddit-tråd som föreslog att man läste den tillsammans med ”Jag som aldrig känt en man”. Båda böckerna, som har många år på nacken, hade nyligen fått en skjuts fram till det allmänna medvetandet igen genom TikTok. Och det stämmer! Detta är två böcker med många gemensamma nämnare, utan att för den sakens skull berätta historier som särskilt lika varandra. Men de har samma grunddrag: isolering, oförklarliga världshändelser och en verklighet som är svår men ändå inte omöjlig att föreställa sig.

Båda böckerna är klaustrofobiska, även om jag otippat nog, kände mig mer instängd under läsningen av ”Jag som aldrig känt en man” än vad jag gjorde under tiden jag läste ”Väggen”. Be mig inte förklara varför, men det är något med landskapen. Uppenbarligen tror min hjärna att jag skulle känna mig mindre instängd under en kupol i alperna än i vidsträckta landskap. Kanske är det för att människan blir så liten i det oändliga landskapet, men större under avgränsningen av en kupol?

Storleken betyder inte allt

Precis som ”Väggen” är ”I who have never know men” ett utmärkt exempel på att även en kort berättelse kan rymma mycket. Harper får mig att fundera över saker jag nog inte tänkt så mycket på tidigare. Kanske inte så konstigt heller, att böcker som dessa kryper extra nära och in under huden, i tider som dessa. Det har varit 6, snart 7 intensiva år. Pandemi. Ukraina. Palestina. Sudan. USA. Mellanöstern. Jemen. Kärnvapen. Tonlägen. En känsla av att leva i prologen till Terminator eller vilken annan dystopisk apokalyps som helst. Sällan har världen känts så osäker som den gör nu.

”Jag som aldrig känt en man” är obehaglig, jobbig och samtidigt alldeles magisk. Det är en otrolig läsupplevelse som får det att krypa i mig av obehag. Ändå kan jag inte lägga bort boken. Harper skriver med sylvass precision. Alla ord är väl avvägda och jag är glad att sociala medier lyft upp denna bok ur bibliotekens magasin. Det är den sannerligen värd.