Det är 1975 på Nordirland. Det finns knappt någon aspekt kvar av livet som inte påverkas av konflikten mellan protestanter och katoliker och det är i kulisserna av denna långa, våldsamma tidsperiod som den lilla berättelsen i Louise Kennedys bok ”Över gränsen” utspelas. Boken tvingar mig till en uppfräschning av vad jag ville kalla nutidshistoria först, men det är ju faktiskt 50 år sedan snart. Vad som på ytan kan se ut som en religiös konflikt kan snarare kokas ned till lojalister, som vill att Nordirland ska förbli del av Storbritannien, mot republikaner, som vill att Nordirland ska bryta sig loss och bli del av Irland. Wikipedia-artikeln om ”The troubles” låg ständigt uppe som en flik i min telefons webläsare under läsningen.
Huvudperson i ”Över gränsen” är Cushla, dotter till en alkoholiserad mor, syster till en pubägare som kämpar för att få verksamheten att gå runt och lärare i en småskola där barnen knappt höjer på ögonbrynen när tungt beväpnad polis gör en raid i skolbyggnaden. Men fokus lägger på relationer mella Cushla och de omkring henne. Den sakta växande relationen mellan Cushla och framför allt en av hennes mest utsatta elever, lille Davy. Relationen mellan Cushla och hennes mamma, hur dysfunktionell den än må vara. Men framför allt om den intensiva romansen mellan katoliken Cushla och den kontroversiella, protestantiska och gifta advokaten Michael.
Louise Kennedy bockar av allt jag vill ha hos en bra bok
Jag snubblade över en recension på Adlibris som beskrev boken som ”Läsvärd men inte allt igenom gripande”. Det fick mig att fundera på vad som får mig att tycka att en bok är bra. Jag tror man kan dela upp det i två delar. Den största är upplevelsen när jag läser boken. Hur uppslukad av bokens universum blir jag under läsning? Hur starkt känner jag med/för/mot karaktärerna? Och hur investerad är jag i handlingen, hur gärna vill jag vända blad för att veta vad som ska hända härnäst? Men för mig finns det även en annan del av läsandet, och det är vad av boken som följer med mig efter att sista sidan är utläst. Den är mindre viktig. Men ändå betydelsefull.
En bra bok bär jag med mig för resten av livet. Enstaka scener, särskilt starka karaktärer – de går bara inte att glömma. ”Över gränsen” lyckas för min del prestera väl på båda mina viktiga läsområden. Det tar lite tid att komma in i premisserna men sen vill jag verkligen hela tiden bläddra framåt. Och nu i efterhand bär jag fortfarande Cushla med mig i tankarna. På något sätt blir bra bokkaraktärer till riktiga personer för mig, som gamla bekantskaper jag antagligen aldrig kommer träffa igen. Men fortfarande tänker på ibland.
Rakt igenom gripande bok om lika delar våld som kärlek
Så jag håller inte med Adlibris-recensionen. Jag skulle absolut beskriva ”Över gränsen” som läsvärd, av flera skäl. Men att den inte är gripande stämmer inte. Det finns en sektion i boken som jag borde sett komma, men som ändå överraskade mig fullkomligt. Jag satt på tunnelbanan och läste och från en sida till en annan kände jag hur hela min kropp blev iskall inuti och knottrig av gåshud utanpå. För mig tillhör det inte det vanliga med så starka fysiska reaktioner som en spegling av vad karaktären jag läser om går igenom.
Så jo. ”Över gränsen” är inte bara läsvärd, detaljerat välskriven och historiskt upplysande. Den är också allt igenom mycket gripande. Cushlas och Michaels öde är en berättelse jag inte kommer glömma i första taget. Även om det nog är Louise Kennedys mycket finstämda beskrivning av Cushlas inre liv som stannar hos mig längst.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Över gränsen” hos: Adlibris
Köp ”Över gränsen” hos: Bokus
