Recension: ”Åttonde huset : till åminnelse av en flicka” av Linda Segtnan

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Den 20 september 2022 släpps äntligen Linda Segtnans roman ”Åttonde huset : till åminnelse av en flicka”. Sällan har en svensk debutants bok synts så mycket i sociala medier redan ett par månader innan släpp, som denna. Och med all rätt – Segtnans romandebut är nämligen inget annat än en pärla.

En kväll i maj 1948 lånar Birgitta Sivander sin brors cykel och trampar ned mot fotbollsplanen för att möta honom. Hon har varit hemma sjuk, men är nu pigg och sugen på att komma ut. Framme på fotbollsplanen, vill hennes bror ha tillbaka sin cykel och Birgitta får promenera hem. Men hon går inte raka vägen, utan kliver in i skogen vid fotbollsplanen. Hon kommer aldrig ut därifrån levande.

Många år senare, sitter Linda Segtnan på Kungliga Biblioteket i Stockholm, varifrån hon ofta jobbar. I tidningsarkivet hittar hon en artikel om Birgittas död och blir besatt av att försöka nysta ut vad som egentligen hände. Vem var det som bragte Birgitta om livet, och varför åkte förövaren aldrig fast?

Katarinas tankar om ”Åttonde huset”

När jag hittade ”Åttonde huset” i min brevlåda i somras, släppte jag i stort sett allt. Jag hade följt Lindas redigeringsprocess i sociala medier och sett innerligt fram emot av ha denna bok i min hand, så att jag fick ett förhandsexemplar gjorde mig otroligt glad – och lite rädd. Tänk om jag inte skulle gilla den. Jag hade inte behövt oroa mig.

”Åttonde huset” är en fantastisk bok. Det går att ta på Lindas nära nog desperation att försöka ta reda på vad som egentligen hände Birgitta den där ödesdigra kvällen i maj. Jag, som också är en arkivnörd, tycker verkligen om att vi får följa med Linda när hon researchar och skriver boken, vilket löper som en parallell historia genom hela berättelsen. När jag hade läst klart ”Åttonde huset”, tyckte jag inte bara att jag kände Birgitta, utan även Linda.

Även om detta i huvudsak är en väldigt vackert välskriven ”true historical crime”, är det också en berättelse om en graviditet och en bebisperiod, och ett sinne som förnimmer något mer än det som fysiskt går att ta på. Är Birgitta där och leder fram Linda genom sökandet? Det känns nästan så för mig som läsare. Och det verkar onekligen som om Linda stundtals också känt så.

Med ”Åttonde huset” låter Segtnan resten av Sverige lära känna en flicka, och tillsammans kan vi nu bära bördan av hur hennes liv så orättvist och brutal berövades henne. Det förändrar naturligtvis inte utgången, men nu kommer minnet av Birgitta Sivander bäras av många under en lång tid framöver – och det känns lite trösterikt.

Annas tankar om ”Åttonde huset”

Om tempot jag läser en bok i är en indikation på hur bra den är, så får ”Åttonde huset” det högsta av betyget. Så fort jag lade ned boken ville jag direkt lyfta upp den igen. Något Linda Segtnan åstadkommer helt utan cliffhangers eller andra enkla knep. Nej, det som bär handlingen framåt i ett sånt rasande tempo är en enkelt, inbjudande språk samt en väldigt ärlig berättelse. Det här är inte en who dunnit-bok som efter ett lägligt antal sidor presenterar en enkel lösning.

Tvärtom. Linda vänder såväl på gamla som på nya stenar, och går väldigt varsamt fram i sin jakt på en lite större bit av sanningen. Även om det förstås kräver en del obekväma handlingar. Som en flitig konsument av true crime så uppskattar jag att Linda problematiserar just detta. Vem har egentligen rätt att åter väcka liv i händelser och känslor som redan inträffat och begravts? För vems skull lyfts Birgitta fram i strålkastarljuset helt utan att kunna ge samtycke till det? Linda hade dock inte behövt oroa sig så mycket för detta. Hon har en väldigt fin fingertoppskänsla för vad som kan tas upp, och hur man gör det på ett välbalanserat sätt.

Och något som bidrar till den balansen är hur Linda även delar med sig av sig själv. Här ska jag kasta in en liten brasklapp. Jag är avlägset bekant med både Linda och hennes man Justus sen mer än 20 år tillbaka, så för mig är det inga totala främlingar jag läser om. Men precis som med många andra man mött bara under kortare perioder i livet så är det mesta Linda skildrar i boken, om sin tid som gravid och sitt liv som förälder, helt okänt för mig. Men det sätter ljus på varför Linda fastnar så för Birgittas öde.

Även om jag har svårt att relatera till de mer andliga delarna av boken, så är även de intressanta att läsa om. Detaljerna är alltid precis lagom för att fånga in mig. Och när jag svept mig igenom ”Åttonde huset” önskar jag direkt att jag hade haft några kapitel kvar, så jag fick plocka upp den igen.