Jag vet att jag, för inte så länge sedan, skrev att skildringar av husdjur inte intresserar mig. Men det finns naturligtvis alltid undantag som bekräftar regeln. ”Hund” av Rob Perry började jag läsa mest för att jag befann mig i en liten lässvacka och den såg överkomlig ut. Hade inga förväntningar alls på den, men tyckte otippat mycket om den.
Ensam ung man i början av pandemin
Benjamin är 18 år och bor, sedan hans farmor blev inlagd på sjukhus, ensam i ett litet hus på den engelska kusten. Han jobbar på den lokala matbutiken och lider av svår bacillskräck. Inte bara bacillskräck, hans liv präglas av tvångstankar överlag. Inte en perfekt kombination när det i världen börjar spridas ett virus.
När Benjamin en dag bestämmer sig för att gå och titta på ett valkadaver som spolats upp på den lokala stranden, möter han en hund. Den verkar herrelös. Först slickar den honom på handen. Benjamin är inte imponerad. Sedan följer den efter honom hem. Benjamin inser att hunden behöver tas om hand, men hur ska han fixa det? Han är fullt upptagen med att anteckna alla ytor som hunden rört vid, så han ska minnas att desinficera dem senare.
Inte vilken byracka som helst
Men det visar sig att hunden inte är vilken hund som helst. Vinthunden Gary är en förrymd kapplöpningshund. Och han är värd massor av pengar. Det innebär att samtidigt som Benjamin och Gary börjar bygga upp ett ganska starkt band, finns det rätt obehagliga personer som letar efter huden. Benjamin får hjälp från oväntat håll. Men vem kan han lita på?
Fin berättelse med alltför hastigt slut
”Hund” av Rob Perry är en oväntat rar bok, tycker jag. Men den är långt ifrån sockersöt. Jag tycker Perry lyckas bygga upp en nerv. ”Hund” är både lite spännande, lite sorglig, och lite hjärtvärmande. Den är lite av mycket, men inte mycket av en och samma sak. Det jag nog uppskattar allra mest med ”Hund” är miljöbeskrivningarna och den känslan av isolering som Benjamin upplever. OCDn, farmorn på sjukhus, en pandemi som sveper in, grannen som betraktar honom genom fönstret… ”Hund” får höga betyg för vibes, men inte lika höga för slutet.
Jag är faktiskt inte säker på vad jag tycker om slutet. Det lämnade mig lite hängande. Ett slut behöver inte knyta ihop alla trådar. Ett slut kan till och med få öppna upp för helt nya frågor, det kan jag tycka är roligt. Men slutet i ”Hund” upplever jag som lite abrupt. Som om det väntar ett kapitel till. Det finns säkert en poäng med slutet, men för min del tar det slut så plötsligt att det känns lite snopet.
