”Falskspel” av Philip Kerr är den första delen i en lång serie böcker om privatdeckaren Bernhard ”Bernie” Gunther. Bernie är en före detta polis, numera privatdeckare, bosatt i Berlin. ”Falskspel” utspelar sig år 1936, bara några år före andra världskrigets utbrott. En rik mans dotter och hennes man hittas döda i ett nedbrunnet hus. Från deras kassaskåp saknas ett mycket dyrbart diamanthalsband. Den rike mannen, stålmagnaten Hermann Six, anlitar Bernie för att hitta halsbandet. Men fallet utvecklas snabbt till att bli något mycket större än jakten på några stulna diamanter.
Kerrs böcker om Bernie Gunther gavs ut under en tjugoårsperiod. Sista titeln publicerades postumt år 2019 då Philip Kerr dog år 2018. Men hans karaktärer och berättelser kommer snart få nyuppväckt uppmärksamhet. Apple började under år 2026 spela in en tv-serie baserad på den sista boken om Bernie. ”Metropolis” utspelas dock kronologiskt före ”Falskspel”, och skildrar Bernies liv som polis på 1920-talet. Tv-serien kommer heta ”Berlin Noir”, vilket även var namnet på den första trilogin Bernie-böcker. När tv-serien ”Berlin Noir” kommer ha premiär är i skrivande stund oklart. Huvudrollen som Bernie Gunther spelas av Jack Lowden. Han har tidigare spelat huvudrollen i Apple-serien ”Slow Horses”, som bygger på Mick Herrons bokserie som inleds med ”Slöa hästar”.
En kvinnosyn som lämnar en del att önska
Det märks att ”Falskspel” inte bara är skriven om en annan tid, utan även i en annan tid. Boken gavs först ut år 1989 och det är ändå snart 40 år sedan. Könsstereotyperna står som spön i boken. Bernie Gunther framstår som en halvsluskig typ. Men likväl är alla Berlins vackraste kvinnor så svaga för honom att de öppnar sina ben för honom så fort han kommer i deras närhet. Och att ligga med kvinnor verkar uppta nästan lika mycket av Bernies uppmärksamhet som fallen han tagit sig an.
Sexscenerna, och alla kvinnokroppar Bernie inte kan sluta stirra på och beskriva i detalj, tillför så gott som aldrig något till handlingen. För en modern läsare utgör de snarare störande avbrott. Vissa, synnerligen brutala scener, känns direkt motbjudande att läsa. Jag har dock hört att detta är något som tonas ned rejält i efterkommande böcker i Bernie Gunther-serien.
En privatdeckare i Nazi-Tyskland utgör ett intressant perspektiv
Det som gör är att jag ändå läser vidare är två saker. Dels är brottsfallen ganska kluriga. Den stora mängden karaktärer kan visserligen bidra till att jag ibland känner mig rätt bortvillad. Men det finns också en bra deckargåta som man faktiskt vill se löst. Och i det avseendet gör ”Falskspel” mig inte besviken.
Dels är det fascinerande att läsa om Tyskland strax före andra världskriget. Jag läser ganska mycket om den tidsperioden men aldrig tidigare ur ett perspektiv likt Bernie Gunthers. Han framstår som en person som verkligen inte håller nazismen om ryggen, men som kommit att inse att han måste vara villig att samarbeta med alla. Inte bara för att lösa sina fall utan också för att överleva i en tid då folk dagligen försvinner spårlöst från Berlins gator. Författaren Philip Kerr gör dock sina åsikter om Nazi-Tyskland tydliga, när han på ett mycket ömmande sätt skildrar koncentrationsläger, Gestapos maktfullkomlighet och hur vanliga tyskar passar på att utnyttja desperata judar.
Bernie Gunther är oväntat humoristisk i all sin hårdkokthet
Sen blir jag också glatt överraskad av att jag flera gånger under läsningen av ”Falskspel” skrattar till högt. Kerr har en sorts krass humor som känns helt rätt för tiden som boken utspelas i, men som samtidigt känns väldigt modern. Som i denna dialog:
”- Lustigt att tänka sig att Konstskolan låg där – i Gestapos högkvarter menar jag.
– Festligt Jag slår vad om att dom stackars jävlar som dom spöar upp där går och lägger sig glada som små snögubbar när de tänker på det.” – sida 63
Eller detta stycke, där Bernie reagerar på en upplysning från en eftersökts exfru. Ett citat som också skildrar att det ej råder brist på mer vulgära uttryck i ”Falskspel”:
”- (..) Jag har inte sett honom på arton månader. Och om ni skulle hitta honom så säg till honom att inte komma hit. Han är lika välkommen hit som en judes snopp i Görings rövhål. Och det gäller er med.
Det är sådana där små uttryck av vanligt gott humör och vanlig artighet som gör mitt jobb så givande.” – sida 168
Kerrs böcker om Bernie Gunther är troligen inget som går hem hos alla läsare. Men när jag sållade bort sexismen så återstår ändå en bok som lyckades fånga min uppmärksamhet, lockade fram skratt och bjöd på ett slut som var något annat än vad jag väntade mig. Jag är inte helt säker på att jag kommer läsa vidare i bokserien. Men jag kommer definitivt sitta bänkad när det är dags för Bernie att göra tv-premiär.
