Jag flyr vanligtvis från alla omslag som innehåller ord som ”inspiration”. Så det faktum att jag såg ”Saltstigen” av Raynor Winn på en hylla på biblioteket, med ett The Times-citat som löd ”Årets mest inspirerande bok” på omslaget, och ändå tog med boken hem är minst sagt ovanligt. Tyvärr har The Times helt rätt i sitt omdöme. När boken var utläst kände mig inspirerad. Andligt, men jag blev också rejält sugen på en riktig långvandring.
I ”Saltstigen” leder totalt misär till tvärkast i livet
Boken inleds med total misär på alla fronter. Raynor och hennes make Moth har förlorat ett rättsfall och blir som en följd av detta av med allt de äger. Deras hus, en liten gård ute på landet, har inte bara varit deras hem utan också utgjort en del av deras försörjning. För att betala skulderna de tilldömts blir de nu av med allt.
Men inte nog med att de plötsligt finner sig hemlösa. I samma veva får Moth besked om att han drabbats av en allvarlig sjukdom. En sjukdom som kommer leda till hans förtidiga död. Vad gör man i det läget? Jag blev i alla fall orolig för att ”Saltstigen” skulle innebära riktigt deppig läsning. Men en snabb googling gjorde att jag vågade läsa vidare.
Den förmågan att se in i framtiden saknade förstås Raynor och Winn. I stället för att försöka bringa ordning i det kaos deras liv blivit så bestämde de sig för att lämna allt bakom sig. De bara gick därifrån. Med sina sista pengar investerar de i en väldigt enkel campingutrustning, gör upp en ännu enklare budget. Utrustade med en guidebok ger de sig sen i väg för att vandra den 100 mil långa South West Coast Path.
Både klassisk och andlig reseskildring som faktiskt inspirerar
”Saltstigen” är en reseskildring. Dels rent praktiskt. Allt som kan hända händer. Tältet översvämmas, vattnet tar slut mitt i värmeböljan och pengarna tar slut mest hela tiden. Paret lever på snabbnudlar och på hoppet om att allt, på något sätt, ska lösa sig. Men vandringen längs South West Coast Path blir också en andlig resa. Långa dagar av vandring med bara sitt eget sällskap får Raynor och Moth chans att fundera kring hur de vill att livet ska se ut.
Men ”Saltstigen” blir också en andlig resa för läsaren. Jag såg det nästan inte komma, för jag brukar inte tilltalas av den sortens böcker. Men när jag läste de sista sidorna så kände jag hur strupen snörpte ihop sig. Tårarna började samla sig bakom ögonlocken. ”Saltstigen” var inte alls vad jag trodde den skulle vara. Kanske är det just därför den för mig blev en av sommarens mest omvälvande och överraskande läsupplevelser. En reseskildring som är både liten och stor på samma gång.
