Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Jag måste erkänna att det tog mig fram till förra veckan, att faktiskt börja läsa “Je m’appelle Agneta” av Emma Hamberg. Jag har visserligen älskat Emma Hamberg sedan jag var tonåring, men det var något med baksidetexten på boken som fick mig att tänka att det här är nog en bok för… tanter. Men efter att ha läst att “Je m’appelle Agneta” blev den mest sålda pocketboken under 2022, kände jag att nu är det dags – tantbok eller ej.
Det tog mig inte mer än ett par sidor att inse, att bokens hjältinna Agneta, för hon är sannerligen en hjältinna, inte är mer tant än vad jag är. Agneta är 49, jag är 46. Och det ska jag säga er, det fanns mycket i Agneta som jag kunde känna igen mig i. Ja, och ska sanningen fram. kanske jag helt enkelt också är en tant. Vilket är helt okej, för jag älskar tanter.
Vem är Agneta?
Agneta är alltså en 49-årig registrator som bor tillsammans med sin man Magnus. Barnen är utflugna och hör mest av sig när de behöver en swish eller två. Agneta gömmer en flaska vin under sin säng, eftersom Magnus har bestämt att de ska äta hälsosamt: inget vin, inga ostar, kall gröt till frukost och quinoasallad till förbannelse om kvällarna. Deras sexliv existerar inte och Magnus ägnar största delen av sin fritid åt att simma i kalla sjöar och underhålla sitt instagramkonto med fokus på fågelskådning. De sover faktiskt inte ens i samma rum längre, eftersom Magnus snarkar så högt. När de väl ses, över den kalla frukostgröten, passar han gärna på att påtala hur konstigt Agneta är.
En dag ser Agneta en dåligt formulerad annons. En pojke i Frankrike behöver en au-pair. Plötsligt känner hon: varför inte? Så hon säger upp sig, tar jobbet och meddelar Magnus att hon kommer hem till jul. Pojken visar sig vara en dement äldre herre, som Agneta snabbt känner ett starkt band till.
Feelgood med underbart flyt
Detta är feelgood när den är som bäst. Emma Hamberg har alltid varit fantastisk på att skildra helt vanliga människor, och det är faktiskt vad Agneta är. Vilket nog också är anledningen till att jag älskar henne (både Agneta och Emma). Emma lyfter så fint, känslan av att uppleva att man kanske är rätt genomskinlig. Att man inte betyder något för någon, att alla tycker man är rätt konstigt, att inte känna att man passar in – trots att man närmar sig femtio. För tro mig, detta är inte en känsla reserverad ungdomen.
Jag hade riktigt svårt att lägga från mig “Je m’appelle Agneta”, så det var ju något av en lyckträff att jag började läsa den just när en januariförkylning tog ett järngrepp om mig. Jag tillbringade en hel lördag i sängen och soffan med Agneta som sällskap, och vaknade sedan på söndagen och längtade efter henne och grämde mig lite över att jag hade sträckläst den och inte sparat i alla fall en lite bit av den till dagen därpå.
“Au Pif!” av Emma Hamberg – en genial kompanjon till romanen
Det är en hel del matprat i “Je m’appelle Agneta” och det är lätt hänt att man blir lite distraherad av att googla recept under tiden man läser. Men jag var faktiskt förberedd och hade lånat hem “Au Pif!” av Emma Hamberg från biblioteket. “Au pif! är en kokbok där flera av de recept som Agneta upptäcker och lagar, finns med. Den är dessutom fullspäckad med bilder från klostret som Hamberg inspirerades av till “Je m’appelle Agneta” och en sak ska ni veta: har ni aldrig tidigare dröm om att bo i ett kloster i södra Frankrike och köpa ost på den lokala marknaden, ja, då kommer ni göra det nu.
I “Au pif” får vi även läsa små berättelser om de två män som bor i det riktiga klostret i Frankrike, och som helt klart påminner en hel del om några kära vänner till Agneta. I “Au pif!” får vi djupdyka ned i Emmas underbara syn på livsnjuteri, något som jag tycker Emma Hamberg överlag är väldigt bra på att förespråka. Redan i kokboken “Husmorsorna” som hon gav ut tillsammans med Anette Rosvall 2009, finns det tydliga stråk av detta livsnjuteri. Och ja, om det inte blir fransk vecka här i Skogås snart, då vet jag inte vad. Jag började redan igår med att servera champagne till en långkokt boeuf bourguignon (dock efter ett recept ur en helt annan kokbok).
“Au revoir Agneta” – bok nummer 2 om Agneta
Den 22 mars släpps uppföljaren till “Je m’appelle Agneta”: “Au revoir Agneta” – och som nyblivet Agneta-fan kan jag meddela att mars inte kan komma snart nog. Jag längtar efter att få fortsätta umgås med Agneta och se om hon fortsätter att välja sig själv, framför kall gröt och vinflaskor gömda under sängen. Och fram till att “Au revoir Agneta” släpps, utgår jag från att jag inte kommer vara ensam om att på morgonen hädanefter fråga hur libidot mår idag. Innan du trillar av stolen för att jag skriver om libido (vilket bara kan bero på att du inte har läst Agneta ännu) – libido är livslust. Bland annat.
