Bellman noir-trilogin av Niklas Natt och Dag utgörs av böckerna 1793, 1794 och 1795

”1793”, ”1794” och ”1795” av Niklas Natt och Dag

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Niklas Natt och Dag har skrivit tre böcker som tillsammans kallas för Bellman noir-trilogin. Namnet bygger på att de utspelar sig under Bellmans livstid (1740-1795) och för den svärta som präglar romanerna. ”1793” vann många priser och blev mycket uppmärksammad, men bör komma med ett varningens ord. Det är nämligen ett dåligt val av bok för den kräsmagade. Men det var uppföljaren ”1794” som gjorde mig så skakad att jag hade trilogins sista del i min ägo i nästan ett och ett halv år innan jag klarade av att påbörja den.

Tredje boken, ”1795”, bjuder visserligen även den på scener där hjärnan ogärna vill omvandla skrivna ord till en inre bild. Men det är inte lika hjärtskärande scenarion, som några av de avslutande scenerna i ”1794”. Är man känslig alls för barn som far illa ska man närma sig Bellman Noir-trilogin med försiktighet. Det är inga solskenshistorier som väntar. Inga lyckliga slut. Knappt ens möjligheten att själv skapa sig en illusion om att allt måste ha löst sig på något sätt i slutändan.

”1793” en magvändare och en sidvändare

”1793” sätter tonen för hela triologin, och det är här vi först introduceras till några av de karaktärer vi ska följa genom de tre böckerna. När ett svårt stympat lik upphittas i ett Stockholm präglat av misär och politiskt kaos inleds ändå en polisinledning, så god som någon. Cecil Winge har det svåra uppdraget att inte bara reda ut vem som begått detta hemska brott, utan också luska ut vem offret är. Något han tar sig an med Mickel Kardells hjälp.

I Niklas Natt och Dags värld finns anti-hjältar snarare än hjältar. Även de till synes mest godhjärtade karaktärer kan när som helst sänka masken inför läsaren och vissa sitt sanna ansikte. Många skulle kunna beskrivas som skurkar. Och visst finns ondskan där. Men ofta handlar det om desperata opportunister som ser en möjlighet att (nästan alltid på bekostnad av andra) göra livet lite mer drägligt. Komma upp sig, eller ibland bara överleva. Och helt oväntat går man från att heja på till att äcklas av händelseutvecklingen. Man kan inte låta bli att vända till nästa sida, samtidigt som det verkligen vänder sig i magen på en.

”1794” traumatiserar och ”1795” knyter ihop den deppiga säcken

Jag är inte så mycket för skräck i något format. Och ”1794” är ju inte skräck i regelrätt mening. Men om det finns en enda person som läst Niklas Natt och Dags böcker, för att därefter börja dagdrömma om hur det vara att leva på 1700-talet så blir jag mycket förvånad. Och oroad. Här förflyttas nu delvis till ön Saint-Barthélemy i Västindien, och även om klimatet där kanske är att föredra framför det i Sverige, så finns det inte mycket annat att glädjas över. Oavsett skådeplats staplas misär på misär och allra värst är kanske misstron mellan människor? Något som jag ser som en röd tråd genom alla böckerna. Enstaka starka relationer finns där, men för det mesta är det ytterst sköra allianser, trots allt som står på spel.

”1794” skrämde mig så mycket att jag drog ut in i det längsta med att läsa ”1795”. Och det var nog ett misstag. Niklas Natt och Dag är inte rädd för att fylla sina böcker med en stor mängd karaktärer. Det tillför väldigt mycket till berättelsen och fyller verkligen 1700-talets Stockholm med ett myller av olika livsöden. Men ibland är det svårt att hänga med. Mitt uppehåll på nästan 1,5 år gjorde att jag hade glömt bort vem som hade gjort vad, och ständigt fick referera till personregistret i början av boken. Tack och lov för att det finns. Men baserat på min egen upplevelse så rekommenderar jag verkligen att läsa ”1795” så snart man läst ut ”1794”. Jag tror att upplevelsen blir bäst så.

Niklas Natt och Dag skriver böcker man aldrig vill läsa igen

I ”1795” är vi tillbaka i Stockholm och boken tar vid precis där den föregående avslutas. Hur ska rättvisa kunna skipas? Vad är det som driver människor till sina handlingar, goda såväl som onda? Den avslutande delen av trilogin bjuder på det man förväntar sig. Men visst finns det chockfaktor kvar, även när man trodde att det knappast kunde bli värre. Ibland är det lite oväntat vad som skrämmer mig mest. ”1795” fick mig absolut att googla på om det är dags att fylla på min vaccination mot stelkramp, kan jag meddela.

Trots att Niklas Natt och Dag har skrivit tre böcker som jag aldrig tror att jag kommer vilja läsa om, så platsar ”1793”, ”1794” och ”1795” ändå på min lista över titlar väl värda att läsa. Den sista boken är kanske den svagaste i serien. Men den knyter ihop alla lösa trådar som lämnats kvar sedan de föregående böckerna på ett sätt som känns passande för Bellman Noir-sviten. Och även om slutet inte var som jag ville, så var det ändå ett avslut. Nu ställer jag tillbaka dessa böcker i bokhyllan och hoppas att hjärnan snabbt ska radera vissa av mina minnen av dem.

Betyg

Mänsklig misär
10/10
Detaljerad gore
10/10
Mycket brett personregister
8/10
Språk det tar lite tid att komma in i
8/10
Totalt
9.0/10

Anna har sorterat in sig själv under "boknörd" sen barndomen, gillar att läsa snabbt och föredrar - trots annars stor digital närvaro - en klassik bok av papper att hålla i handen. Hon slukar allt från faktaböcker till true crime och historiska romaner, men har lite svårt att fastna för feelgood.

2 Comments Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg
Previous Story

Recension: “Je m’appelle Agneta” av Emma Hamberg

Next Story

Recension: ”1979” av Val McDermid

Don't Miss