Jag läser (nästan) allt men jag älskar enkel litteratur. Böcker som pappor med sockor i sandalerna köper när de är på en flygplats, brukar jag kalla genren. Efter att ha läst ut ”In memoriam” tipsade jag direkt min man om boken med orden ”det här är stor litteratur”. Vilket jag antar är vad jag kallar motsvarigheten till den enkla litteraturen jag så gärna läser. ”In memoriam” är en bok som är så lätt att ta till sig. Men under ytan finns lager efter lager av känslor och mening. Och precis som när man skalat en lök så slutar det med tårfyllda ögon. Men det är den värd, för den här boken är en upplevelse att läsa – så som bara stor litteratur kan vara.
I ”In memoriam” skildrar författaren Alice Winn karaktärerna Henry Gaunt och Sidney Ellwood. De två unga tonårspojkarna möts på internatskolan på den engelska landsbygden och blir vänner. Men känslorna är djupare än så. Även om ingen av dem är villig att erkänna det för den andra. Eller knappt för sig själv. Tiden rinner dem ur händerna och strax bryter första världskriget ut. Samhällets press på unga män att ta värvning är så stor att den inte går att fly undan från. Snart befinner sig Gaunt i skyttegravarna. I hans brevväxling med såväl Ellwod som med andra vänner skildrar ett krig som är så fult att ord för att beskriva det saknas. Och mot det fula ställs den stora kärleken. Så vacker att den knappt heller går att sätta ord på.
Svindlande kärlek som kommuniceras med lånade ord
Alice Winn skapar ett sådant djup i Gaunt och Ellwood att jag hela tiden glömmer bort att de är så fruktansvärt unga. Jag skulle kunna vara deras mamma. Samtidigt känns djupet i deras själar som helt passande för åldern de befinner sig i. När annars kastar man sig handlöst ut i kärlek och lust än i tonåren? Kanske ännu mer för hundra år sedan än idag? Samtidigt är väl just ung kärlek ett tema som aldrig går ur tiden.
Själv hade jag vid sjutton år knappt ens kunnat drömma om att sätta ord på mina känslor, så som Gaunt och Ellwod kan göra. Även om de långt ifrån alltid klarar av att dela de orden med andra än sig själva. Eller men den som verkligen borde få höra dem. Bakbundna av samhällets normer, av egna och andra förväntningar, är de som två spända strängar som aldrig får ta ton. Istället lånar de ord och känslouttryck av andra, och det blir det bästa sättet att kommunicera. Sin kärlek, sin sorg. Sin desperation, ångest, sin enorma trötthet. Och sin enorma åtrå. För ”In memoriam” bjuder på oväntat mycket passion.
”In memoriam” ger en magisk inramning till karaktärernas älskade posei
Poesi har aldrig varit något jag fastnat för. Inte klassisk litteratur heller. Men det som nästan starkast stannar kvar i mig efter att ha läst ”In memoriam” är just dikterna. Det är som att karaktärernas passion för litteraturen de citerar på något sätt lyckas smitta av sig på mig. Framför allt Lord Tennysons ”The Charge of the Light Brigade”, som i mitten av boken återges i sin helhet översatt till svenska. Jag skumläser ofta inslag av poesi i böcker. Men det är något med hur Alice Winn ramar in dikter och citat som gör att jag i stället suger i mig varenda ord. Och efter Tennysons dikt är jag alldeles tagen. Jag bokmärker den, kommer tillbaka och läser om den flera gånger.
Lord Tennysons kanske mest kända citat är ”Tis better to have loved and lost than never to have loved at all.”. Taget just ur den i boken ofta refererade ”In memoriam A.H.H.”. Ett epos som Tennyson skrev om sin vän efter att han dött endast 22 år gammal. Det citatet är förstås ett passande tema för hela boken. Men känns också som ett bra uppslag för debatt efter att ha avslutat Alice Winns ”In memoriam”. Är det verkligen det, bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls? Hur mycket en bok än kan slita hjärtat i bitar så är det ändå bättre att ha läst Alice Winns ”In memoriam” än att inte ha gjort det.
