Det fanns några böcker som jag blev riktigt förvånad över att inte se bland de nominerade böckerna till Årets Bok 2025. En av dem är ”Pizzeria Roma” av Elin Persson. Jag trodde inte bara den skulle bli nominerad, jag trodde nog att den hade en chans att ro hem hela kalaset. Ja lite som ”När tranorna flyger söderut” faktiskt. ”Pizzeria Roma” och ”När tranorna flyger söderut” har nämligen en del saker gemensamt.
Sjukskrivning och den tysta vänskapen
Magnus är 60+,sjukskriven svetsare, och bor ensam i ett hus någonstans i Hälsingland. Kroppen håller inte längre, men viljan att fortsätta leverera finns kvar. Magnus är inte en man som går hem från jobbet till en sjukskrivning med lätthet. Det tar emot, men ryggen tar emot ännu mer.
”Pizzeria Roma” är en bok där mycket sker i den lilla vardagen som blir stor: mata in ved i pannan, handla mat, dammsuga trots att ryggen värker. Det är också just där som Elin Persson hittar hela berättelsen. Det är vad som sker i mellanrummen – ensamheten, lojaliteten till barndomsvännen Kenneth, frustrationen över vården, som är det stora. Tystnaden som ibland är omtänksam, ibland farlig – som ibland får allt att rasa.
Språk så äkta att det nästan känns transkriberat
Språket är så träffsäkert för hur jag tänker mig att en man som Magnus tänker, pratar och och är tyst. Med värme, glimten i ögat, och faktiskt även en hel del skratt. En roman måste inte vara högljudd för att skava, kännas, brännas.
Det har gått över en vecka sen jag läste ut ”Pizzeria Roma” och jag längtar tillbaka till Magnus. Till ljudet av veden som staplas, bastun som fräserm snacket över en Azteka, Kenneths flackande humör och de små utflykterna till tjärnen. Framför allt längtar jag till det där långsamma och lågmälda livet som Elin Persson skriver fram med sådan finess att jag tror att jag har varit där själv. Har jag verkligen inte suttit där, om inte vid samma bord som Magnus så vid ett bord alldeles intill? Det känns lite sjukt att jag faktiskt inte har det. I alla fall inte denna Magnus, men nog har jag suttit i närheten av andra.
Läste eller levde jag ”Pizzeria Roma”?
Jag både skrattade och grät under läsningen, ibland samtidigt. Det är sällan man får möta en romanfigur som känns så verklig att det blir som en liten sorg att jag aldrig mer kommer råka på honom. Magnus blev en morbror, en granne, ja en person så verklig att jag känner som om jag snart kommer springa på honom igen.
Pizzeria Roma är en bok som jag känner att jag nästan levt snarare än läst. Och kanske är det det som gör det så svårt att släppa taget. Hur klipper man banden till någon man lärt känna men som inte finns på riktigt? Det är en genuin fråga.
