I ”Judas” av Amanda Romare har berättarjaget lämnat det eviga singellivet från ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” bakom sig. Hon lever sedan ett par år tillbaka i ett förhållande med Emil. ”Judas” är alltså en direkt uppföljare till Romares förra succébok (som under förra året hade premiär på Netflix).
Att fundera över om man verkligen är flickvänsmaterial
Amanda har till slut hittat en kille som inte dragit efter ett par ligg. De är kära och har flyttat ihop, men medan allt borde vara toppen finns det tvivel som skaver hos henne. Sexlivet är väl lite si sådär och Amanda kan inte låta bli att hjälpa Emil med hans livsval. Emil tycker kanske inte riktigt att hon hjälper. Han tycker snarare att hon försöker styra honom.
Amanda håller visserligen med, men det är ju för hans eget bästa. Emil får aldrig tummen ur annars. Hade hon inte tjatat, hade han fortfarande varit arbetslös. Och om hon inte tjatar nu, så kommer han att bli tjockare och tjockare och få fler hemorrojder eftersom han sitter och spelar WoW så himla mycket. Så ja, Amanda fattar att hennes flickvänspersona inte alls är så där chill och härlig som hon hade tänkt sig, men vad ska man göra liksom?
Olika förhållningssätt till sanningen
Alla killar i ”Judas” har ett otroligt flytande förhållningssätt till sanningen. Det finns inte en enda av dem som inte ljuger. Små lögner, stora lögner, alltid lögner. Tjejerna är å andra sidan brutalt ärliga, kanske lite väl så. Ofta saknas filtret helt och hållet. Amandas besatthet av att kontrollera Emil och hans kropp är tveklöst problematisk och det är många gånger jag vill ropa till bokens berättarjag att ”neeej, det här inte okeeeej !”
Men det finns fler saker än berättarjagets kontrollbehov som borde få oss läsare att reagera. Som det grova övergrepp en av Amandas vänner utsätts för. Eller sexscenen mellan Amanda och hennes kille, initierad av pojkvännen som också, utan problem, skulle kunna klassas som ett övergrepp. Herregud, är det så här det är nu för tiden, undrar jag. Sedan inser jag att det varit så här länge. Det är nog bara så att det sällan skildras på ett så ärligt sätt som Romare gör.
Man kan naturligtvis fundera över (vilket många kulturredaktioner redan hunnit göra eftersom de recenserade ”Judas” flera dagar innan utsatt recensionsdatum) hur mycket man får hänga ut en partner i en bok. Men den frågan bygger på ett antagande att autofiktion är liktydigt med ett hundraprocentigt ärlig återberättande, snarare än litterär gestaltning. Autofiktion är inte samma sak som biografi. Det är dessutom intressant att så stor del av samtalet på kultursidorna kommit att handla om hur pojkvännen framställs, medan betydligt mindre uppmärksamhet riktats mot de två övergrepp som faktiskt skildras i texten.
Mörker med mycket humör
Nu kanske det låter som om ”Judas” av Amanda Romare är en nattsvart och genomdeppig bok. Det hade den kunnat vara, men först och främst är detta en bok som får mig att frusta opassande högt för någon med en januariförkylning. Men jag nöjer mig inte med att frusta, jag förärar även min man med högläsning som får också honom att skratta högt.
För så här är det: även om jag har levt i ett och samma förhållande i 22 år, finns det en hel del igenkänning för mig i Romares berättarjag. Hon lider visserligen av svårare ångest än vad jag gör (även om jag tveklöst lider av ångest), men stressen och hypokondrin har vi gemensamt. Amanda Romares författarskap upplever jag som otroligt ärligt vilket också öppnar upp för denna igenkänning för min del. Det är så skönt med någon som ger röst till alla de tvivel man kan känna som både vän, flickvän och medmänniska, oavsett vart ens tvivel må komma från.
Medryckande dagboksform som engagerar
Boken är skriven i dagboksform och den är lika brutalt ärlig som de kvinnliga karaktärerna i boken. Det är rått, det är roligt, modigt och ibland är det väldigt sorgligt och upprörande. Det finns utrymme för alla känslor i ”Judas” och jag fascineras som sagt av hur ärlig den är. Men det jag blir absolut mest fascinerad över är de tighta kompisgängen. De väcker nästan lite avund hos mig. Har folk så här stora kompisgäng? Jag firade visserligen 25 år som förälder för ett par dagar sedan – kanske är det förklaringen till att jag inte alls kan relatera till denna sorts kompisgäng. Men att jag inte kan relatera gör inte vänskapsskildringarna ointressanta. Tvärtom.
Lojalitet är ett centralt tema i ”Judas”. Amanda undersöker var gränsen går mellan lojalitet mot vänner och mot sin sambo, och hur dessa lojaliteter ibland hamnar i konflikt med det egna jaget. När en av hennes vänner utsätts för ett övergrepp sätts berättarjagets självbild på prov. Amanda backar naturligtvis sin vän, men tvingas samtidigt konfrontera sina egna, mer obekväma tankar kring övergreppet. Och jag tänker att det är när Amanda konfronteras med dessa insikter om sig själv – hur hon är som flickvän, och vän – som hon känner sig som en Judas. Inte bara gentemot vännerna och pojkvännen, utan även gentemot sig själv. Hon sviker sina ideal om den perfekta kärleken, att vara den sköna flickvännen och den trofasta kompisen.
Påtal om lojalitet, jag måste nämna Amandas starka lojalitet till sin farmor. Farmodern, som bor i Uppsala, lever med demens och är i stort behov av sällskap och stöd. Det är till stor del Amanda som tar detta ansvar, trots avståndet till Malmö och konflikt med sambon över sina många resor, medan övriga familjemedlemmar förblir märkbart frånvarande.
”Judas” är en bok att sluka
Jag älskade ”Judas” av Amanda Romare. Det är en typisk bok som man bara ska läsa en sida till av och så plötsligt har man glömt att äta både lunch och middag. Jag måste erkänna att jag också är lite halvbesatt av Amanda Romare efter att ha sett henne i Musikhjälpen. Tyvärr missade jag författarsamtalet med henne på Kulturhuset Vällingby för några dagar sedan. Tydligen är det inte bara jag som gärna vill lyssna på Romare – eventet sålde nämligen slut på ett kick. Bättre lycka till mig nästa gång. Jag får trösta mig med att titta på ”Tvångstango” på SVT Play så länge.
