Så äntligen var det dags för ”Intermezzo” av Sally Rooney. Som vi har väntat på att hon ska komma med en ny bok. För min del är det inte alltid helt givet att jag oavkortat kommer uppskatta hennes böcker. Det innebär inte att jag är mindre taggad när hon släpper nytt. Tvärtom.
Intermezzo: en bok om livets oväntade mellanspel
Termen ”intermezzo” är inte bara en schackterm, där den beskriver ett oväntat mellanspel som tvingar motståndaren att hantera en sidofråga innan den huvudsakliga planen kan fortsätta, utan den har även en stark koppling till musikens värld. I musik är ett intermezzo ett kort avbrott, en lättsam paus mellan tyngre satser i ett stycke. På ett liknande sätt känns Sally Rooneys senaste roman, ”Intermezzo”, som en vacker väv av dessa små avbrott i karaktärernas liv – stunder där relationer, tankar och känslor får spela sina egna melodier innan berättelsen går vidare.
Titeln speglar perfekt den dynamik som genomsyrar boken; karaktärernas liv är fulla av oväntade mellanspel – oförutsägbara känslomässiga svängar, oväntade relationer och oklara riktningar. Inte minst befinner sig de två bröderna Ivan och Peter i ett av livets intermezzon. Deras pappa har just dött och de försöker nu hitta tillbaka till varandra efter att deras relation rann ut i sanden några år tidigare. Det går sådär.
Två bröder med få saker gemensamt
I ”Intermezzo” möter vi bröderna Ivan och Peter, och de kvinnor som påverkar deras liv: Margaret, Sylvia och Naomi. Genom dessa relationer skildrar Rooney skärningspunkten mellan kärlek, lust och smärta med sin karaktäristiska stil – dialogdrivet med känslorna utanpå huden. Ivan och Margaret delar en sårbar och vacker relation som pendlar mellan brutal ärlighet och djup anknytning. Samtidigt har Peter och Sylvia ett komplicerat band som känns direkt plågsamt att följa som läsare. Naomi, å sin sida, står för en mer oförutsägbar och frustrerande relation med Peter, som jag till en början inte alls är förtjust i. Men som med många relationer kan göra, så växer även denna på mig med tiden.
Rooneys språk lyser i gnistrande översättning av Klara Lindell
Levde ”Intermezzo” upp till mina förväntningar? Eh, ja! Detta är Rooneys bästa bok hittills, tycker jag. Jag har som sagt haft blandade känslor för hennes tidigare böcker. I ”Samtal med vänner kände jag mig mest irriterad på karaktärerna. ”Normala människor” är fin men tung. ”Vackra värld, var är du”, hennes tredje bok, tyckte jag visserligen mycket om, men den kändes inte heller helt som Rooney (kanske var det därför jag gillade den?). Men i ”Intermezzo” klaffar allt. Jag blir oerhört förtjust i samtliga karaktärer (utom möjligtvis Ivans och Peters mamma) och upptäcker fram emot slutet att jag verkligen, VERKLIGEN, bryr mig om hur det ska gå för dem.
Dialogerna är skarpa, karaktärerna välskrivna och sexet är faktiskt ovanligt hett för att vara boksex. Jag brukar inte tycka särskilt mycket om sexscener i böcker, men sexet i intermezzo är så välskrivet, så enkelt och så vanligt att det faktiskt känns ganska steamy. Sex som går att relatera till är mer intressant att läsa om, och sexscenerna i Intermezzo är liksom alldeles vanliga och intima på rätt sätt. Inget ick så långt ögat når.
En bok att vila i och njuta av
Rooney har skrivit en roman som får en att vilja pausa, andas in och verkligen suga på karamellen som denna bok är. Så precis så gjorde jag: jag läste långsamt och passade på att njuta. Intermezzo var en otrolig läsupplevelse som jag kommer att bära med mig länge.
