Jag trodde av någon anledning att ”Hämndprojektet” av Jenny Jägerfeld skulle vara en putslustig bok om ett härligt hämndbegär. Jag hade fel. ”Hämndprojektet” får mig visserligen att dra på läpparna emellanåt, men överlag är det tuff och riktigt jobbig läsning. Missförstå mig inte, det här är en bra bok – men den är också tung som tusan. Och det beror inte på hur faktatät den är (på slutet finns till och med en referensförteckning), utan på vilka odjur män kan vara.
Jakt på kickar leder till BDSM-session
Nico har gillat kickar i hela sitt liv. Hon har ADHD och tycker om att upptäcka nya saker. Efter ett uppbrott med en man hon verkligen älskar, börjar hon bläddra i dejtingapparna. Hon hittar Soldatsadisten. Ja, han kallar sig naturligtvis inte så själv, men det är snart namnet hon ger honom. Mellan raderna i hans profil tycker sig Nico förstå att han letar efter någon som vill bli dominerad. Hon blir intresserad och kontaktar honom. De börjar messa.
När hennes vänner hör att hon planerar att träffa honom för en BDSM-session blir de förfasade. Nico, som är psykolog, borde veta bättre tycker dom. Men Nico beskriver hur tydligt allt har planerats, att de till och med har ingått ett avtal om vad hon ska säga när eller om hon tycker att det blir för mycket. ”Det” är alltså våldet som han ska få tillfoga hennes kropp under deras session. De har ett säkerhetsord och de träffas till och med en gång innan, för att de ska få lite bättre koll på varandra.
Men under deras ”session” blir Nico helt låst. Det handlar inte om smisk, det handlar om grovt våld. I och för sig inget, tänker Nico i efterhand, som trädde över den gräns de hade ritat upp i avtalet. Inget blod, inga blåmärken på synliga ställen. Men det hindrar inte att våldet blir grovt och Nico, som varit helt övertygad om att hon kommer kunna säga stopp, blir stum.
Intensiv text om trauma och hämndbegär
Efter deras ”session” blir Nico som förändrad. Hon är rädd, stressad, ångerfull, skyller på sig själv först – hur kunde hon låta det gå så långt. Hon kan inte sova, inte koncentrera sig, känner sig otrygg på stan och kan knappt passera området där Soldatsadisten bor, då kastar sig minnena, ångesten och den paralyserande rädslan över henne. Till slut är hämnd det enda hon kan tänka på. Hon hyperfokuserar på hämnd. Läser all forskning hon kan hitta om hämnd och delar frikostigt med sig till oss läsare. Det blir som en roman med långa partier där forskningen diskuteras genom en psykologs ögon. Boken har till och med en gedigen referensförteckning. Insprängt i detta får vi pusselbit för pusselbit veta vad som hände under kvällen i Soldatsadistens våld. Det är jobbig läsning, en käftsmäll faktiskt.
Eftersom Jägerfeld själv är psykolog känns Nico väldigt trovärdig när hon diskuterar hämndbegär och hämnden som katalysator. Jag lär mig så mycket nytt och Jägerfeld får mig via Nico att tänka på hämnd ur helt nya perspektiv än vad jag tidigare har gjort.
Välskrivet men jobbig läsning
Det är välskrivet, bra driv och stundtals otroligt frustrerande läsning. Och det ska vara frustrerande, känner jag. Ett trauma är frustrerande, det är inget man skakar av sig. Det är inget som försvinner eller som man kommer över på egen hand. Nico får till slut hjälp av en psykolog och pratar dessutom öppet med både familj, vänner och sin nya partner om det. På så sätt har Nico i alla fall en del förutsättningar för att kunna må bättre på sikt. Alla har inte den lyxen.
Har man svårt att läsa skildringar om sexuell våld, ska man definitivt fundera en bra stund på om detta är en bok som man bör läsa. Alla har naturligtvis mer eller mindre svårt för att läsa sådana här skildringar, det är ju knappast ett muntert ämne. Men triggas man av det ska man tänka till. Annars är ”Hämndprojektet” av Jenny Jägerfeld en bok som förklarar trauman på ett mycket tydligt sätt, och också får mig att förstå varför man ibland kan må bättre för stunden av att hänge sig åt hämndfantasier.
