Hej Anna!
Jag tycker så mycket om att läsa böcker tillsammans med dig för att sedan kunna stöta och blöta dem tillsammans. När du berättade om ”The Correspondent” av Virginia Evans och den långa kön för att låna den på biblioteket, störtade jag nästan in på nätet och beställde ett exemplar. Här såg jag nämligen en chans för oss att samläsa en bok som det snackas mycket om i sociala medier. Och vad glad jag är att jag gjorde det.
Jag slukade ”The Correspondent” på ett par dagar. Jag hade nog gärna läst den ännu snabbare, men livet osv. Av någon anledning hade jag inte förstått att den var skriven helt i brevform. Jag vill inte säga att jag kände mig skeptisk i början för jag vill nog ändå påstå att jag är rätt öppen för olika sorters texter. Men kanske blev jag ändå lite fundersam: hur skulle Evans kunna berätta en fyllig historia endast genom brev? Jag hade verkligen inte behövt oroa mig. Jag älskade den verkligen!
Sybil van Antwerp, hon som är bokens huvudsakliga brevskrivare, vad tyckte du om henne? Jag måste säga att jag verkligen tyckte författaren lyckades teckna henne på ett alldeles fulländat sett. Här har vi en kvinna som får vara allt: givmild, arg, småsint, inspirerande, rolig, förfärlig, glad. I vissa stunder älskade jag henne, i andra tyckte jag hon var asjobbig, pinsam och frustrerande. Så otroligt smart skrivet av Evans, att verkligen låta Sybil vara en flerdimensionell karaktär i fyrfärg, aldrig svartvit och platt.
Flera gånger tänkte jag att Sybil påminde mig en del om Olive Kitteridge. Egentligen vet jag inte om det stämmer? Kanske är det bara så att man är så ovan att få läsa om kvinnor som är äldre än 60, att jag omedvetet sätter likhetstecken mellan dem. Vad tycker du, är de lite lika, eller inbillar jag mig det? Det jag främst tänker på är att Sybil, precis som Olive, (nästan) alltid säger vad hon tycker.
Det ska bli superkul att höra vad du tycker om ”The Correspontent”, jag har fasiken längtat efter att få prata om den med dig.
Hörs snart!
Kramar från Kattis
PS. Skrev du mycket brev när du var yngre? Jag skrev brev nästan hela tiden. Jag hade brevvänner från att jag började mellanstadiet och fram till att jag fick mitt första barn (när jag var 24). Då började jag blogga och brevskrivandet rann ut i sanden. Synd! Jag kan verkligen sakna det nu när jag tänker på det. DS.
Kära Kattis!
Det gläder mig att höra hur mycket du gillade boken, för jag känner likadant. Jag vet inte säkert varför jag trodde att ”The Correspondent” skulle vara en så bra bok, en bok som passar oss båda att läsa. Det var inte för att så många talade gott om dem. Sånt händer ju ofta, inte sällan med böcker som inte alls är i min smak. Snarare var det nog hur ”The Correspondent” beskrevs. Jag förstod att boken var i brevformat. Ändå tyckte jag först att det var lite svårt att komma in mitt i Sybils pågående konversationer. Jag hängde inte alltid med i vem som skrev till henne. Men efter en tid insåg jag att det var en del av Virginia Evans skriftliga grepp. Ibland är det meningen att jag som läsare ska få ett budskap innan jag får veta vem avsändaren är.
Jag tyckte precis som du mycket om att Sybil Van Antwerp är en underbart komplex människa. Men det som framför allt fångar mig är hur Evans inte bara tillåter Sybil att ha alla dessa, ibland motstridiga, egenskaper. Hon visar oss också, bit för bit, hur Sybil blivit den hon är. Anade du vilka tragedier Sybil bar på? Jag förstod först inte att det fanns en förklaring till varför hon på sätt och vis slutit sig i sitt skal.
Du har helt rätt i att Sybil ibland påminner om Olive. Eller om egentligen vilken som helst av Elizabeth Strouts kvinnliga karaktärer, för Sybil påminde mig också om Lucy Barton i ”Lucy vid havet”. Inte för att de är lika som människor, utan för att de båda är fiktiva karaktärer som känns otroligt verkliga just för att de är så imperfekta.
Du kan ha en poäng i att det har med deras ålder att göra. För något med Sybil påminner mig också om författaren Merete Mazzarella, vars bok ”I skrivande stund” jag läste med stor behållning i början av året. Virginia Evans är yngre än både du och jag är, men sättet hon skriver om Sybil ger mig inspiration till hur jag ska se på att åldras. Sybil växer, upptäcker, utvecklas, förlåter, älskar och sörjer när hon närmar sig 80 år. Det finns så mycket kvar av livet, och det finns så mycket utrymme för att faktiskt leva det.
”The Correspondent” är en helt fantastisk bok. Tio av tio, jag grät, jag skrattade, jag kommer aldrig glömma den eller Sybil.
Kram! / Anna
PS. Jag skrev faktiskt en del brev. Bland annat till min vän Emelie på Fårö, det var enda sättet att hålla kontakt eftersom jag bara var där på somrarna. Sen brevväxlade jag en del igen i tonåren, och ägnade stor tid åt att dekorera kuverten. Jag brukade brodera med pärlor på dem. Varför slutade jag egentligen med det? Jag är glad att jag i alla fall aldrig slutat med läsandet, och att du och jag har böckerna som vårt stora gemensamma intresse! DS.
”Korrespondensen” av Virginia Evans
Finns ”The Correnspondent” av Viriginia Evans på svenska? Ja, den 1 juni släpps boken i svensk översättning av Mius förlag. Den svenska titeln är ”Korrenspondensen”
