”En kvinna i Berlin” har två undertitlar. Den första lyder ”En sann berättelse”. Den andra ”Dagboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945”. Dagboken är skriven av en kvinna i trettioårsåldern. Alla namn och exakta platsangivelser i boken har blivit ändrade, för att kvinnan – av förklarliga skäl – ska kunna behålla sin anonymitet. Dagboken skrevs i största hemlighet, i anteckningsböcker och på lösa blad. Efter den två månader långa period som skildras i boken så blev kvinnas tillvaro tillräckligt stabil för att hon skulle kunna renskriva sina anteckningar och stödord. Den första publiceringen skedde i USA knappt ett decennium senare, år 1954. Därefter har boken blivit utgiven på många språk, i många olika länder. Till slut även på tyska.
Boken skildrar kvinnans vardag i Berlin precis innan, under, och första tiden efter slutet av andra världskriget. Vid de första dagboksanteckningar är hon tillfälligt inflyttad i en bekants loftvåning i ett lägenhetshus i centrala Berlin. Hon har inte träffat eller ens fått ett livstecken från sin fästman på en lång tid. Hennes arbetsplats, ett förlag, har upphört att existera. Nätterna tillbringar hon i skräck nere i husets skyddsrum tillsammans med grannarna. Dagarna ägnar hon åt att försöka sova ikapp, och att hitta mat. Strax därefter sker genombrytningen, och ryska soldater anländer till området.
”En kvinna i Berlin” är så mycket mer än en dagbok
När jag läst ut ”En kvinna i Berlin” hade jag telefonen full av bilder på textstycken som jag ville citera i min recension. Det här är en unik bok, som beskriver en historisk händelser utifrån ett perspektiv (det kvinnliga) som annars ofta uteblir i böcker och filmer om andra världskriget. Att anonym är välutbildad och berest märker man tydligt. Hon inte bara betraktar sin tillvaro, utan analyserar den redan i stunden. Många av hennes tankar bryter mot vad man kanske förväntar sig att en kvinna på 1940-talet skulle tycka och tänka. Jag har samlat citat ut boken med mina reaktioner på dem under tre teman:
- Av kriget framkallad feminism
- Männens bristande självinsikt
- Krigets misär
”det här är inte fråga om ett intressant enstaka fall utan otaliga kvinnors trista öde” (sida 5)
Men jag vill inleda med det här citatet. Det är taget ur bokens förord, som ej är underskrivet med ett namn. Eftersom jag för många år sedan läst en annan bok som behandlade flickor och kvinnors situation i Berlin precis vid krigsslutet, anade jag redan vad ”En kvinna i Berlin” skulle ta upp. Att kalla våldtäkt efter våldtäkt, blandat med svält, för kvinnornas ”trista öde” är ett provocerande ordval. Det visar också att mycket av det som anonym kritiserar knappast hade förändrats när boken gavs ut tio år senare. Eller när just den här utgåvan trycktes, år 2005. Frågan är om det ändrats ens idag?
”Man upplever historien från första parkett” (sida 24)
Att ”En kvinna i Berlin” är ett viktigt historiskt dokument blir snabbt tydligt. Jag tänker att det inte är allt för ofta i livet som man både upplever ett historiskt viktigt moment, och förstår det redan i stunden. Anonym inte bara har den insikten, hon inser dessutom värdet i att dokumentera. Just därför börjar hon skriva dagbok. Det är en imponerande sinnesnärvaro i en situation som knappast kunde blivit mer otrygg.
Av kriget framkallad feminism
”Allt oftare märker jag under den här tiden att min känsla, alla kvinnors känsla gentemot männen, håller på att förändras. Vi tycker synd om dem, de förefaller oss så ynkliga och kraftlösa. Det svagare könet. (…) I slutet av detta krig står vid sidan av många andra nederlag också männens nederlag som kön.” (sida 46)
Något som slog mig redan under läsningen, är hur en åttio år gammal bok ändå innehåller så många vad jag skulle beskriva som moderna teman och tankar. Anonym har en väldigt nykter bild av synen på män och kvinnor. Och hon verkar vara långt ifrån ensam om det. Citatet ovan kommer från en del av dagboken där det tyska nederlaget blir allt tydligare, i takt med att ryssen rycker närmare.
”För första gången på länge hörde jag åter tyska män tala högt, såg dem röra sig energiskt. De föreföll rentav manliga – eller ungefär som det man tidigare brukade beteckna med det ordet. Nu måste vi hålla utkik efter nytt, bättre ord, ett som håller också i dåligt väder.” (sida 142)
Anonym och hennes medkvinnor har mycket liten tilltro kvar till männen. Och inte bara dem till dem som individer, utan till hela konceptet manlighet. Efter att ha sett krigets följder, och vilka berlinbor som fick utstå det största lidandet när kriget var förlorat, är det svårt för anonym och hennes grannfruar att betrakta manlighet på samma sätt som tidigare.
De tyska männens bristande självmedvetenhet
”Under tiden diskuterar vi ämnet alkohol. Herr Pauli har hört någonstans att det skulle ha utgått ett påbud till de stridande tyska förbanden att aldrig förstöra förråd med alkohol utan lämna kvar dem till den efterföljande fienden, eftersom denne enligt erfarenheten lät sig uppehållas av alkohol och inskränkas i sin vidare stridskraft. Det är riktigt karlsnack, uttänkt av karlar för karlar. De borde ägna bara två minuter åt att betänka att soldaterna blir kåta av alkohol och får en våldsamt ökad sexualdrift. Jag är övertygad om att det inte hade förekommit ens hälften så många våldtäktet utan de mängder av alkohol som de hittade överallt hos oss. (…) Under nästa krig som utkämpas mitt bland kvinnor och barn (till vilkas skydd männen tidigare påstods dra ut), borde före de egna truppernas reträtt varje resterande droppe hällas ut i rännstenen, varje vinlager sprängas, varje ölkällare tömmas. (…) Bara bort med alkoholen så länge det finns kvinnor inom griphåll för fienden.” (sida 159-160)
I ”En kvinna i Berlin” har anonym många tankar om urban krigsföring, men det som är beskrivet ovan är ett återkommande tema. Män har tänkt ut vad som gynnar män bäst. Helt utan en tanke om att på spelplanen återfinns även kvinnor och barn. I det här fallet är det som gynnar de tyska soldaterna något som blir en svår plåga, ofta livslång, ibland dödlig, för kvinnor och barn. Men det verkar vara ett pris som männen är redo att betala. Det kostar dem ju inget.
”Och: ’Vi ska inte uppfatta skeendena utifrån ett alltför snävt och personligt perspektiv. Drifter och instinkter har rasat ut. Hämndbegär fanns också med i spelet, för vi har ju faktiskt gjort dem en del också, borta i deras land.'” (sida 139)
Orden ovan uttalades av anonyms granne, som efter att ryssarna gått in i Berlin erkänner för henne att han är en Sovjetsympatisör. Men han har inte vågat sig ut för att närma sig erövrarna. Däremot har han en förklaring till deras beteende. Vad som slår mig är att det är de tyska männen som ”gjort en del” i Ryssland, och ryska män ”som gör en del” i Tyskland. Och det är våldtäkter som syftas på här. Ändå tycker mannen, som ej blir våldtagen, att anonym, som likt nästan alla andra kvinnor blir våldtagen upprepade gånger, att hon inte ska ta det personligt. Men av just detta, är det bara kvinnorna som blir drabbade. De som aldrig våldtagit någon, de får ändå ta straffet.
Stor diskrepans mellan män och kvinnors verklighet i Berlin 1945
”Greve Schwerin-Krosigk lär ha talat till tyskarna och uppmanat dem att se fakta i ögonen. Det har vi kvinnor gjort länge. Men hur kommer det att gå nu när bärarna av riddarkorset och generalerna och de nazistiska distriktsledarna ska göra detsamma? Jag skulle bra gärna vilja veta hur högt antalet tyska självmord är nu.” (sida 176)
”Herr R. fruktar att han kommer att få kliva ner på den sociala rangskalan och börja om som kroppsarbetare. (…) Han är fortfarande helt bedövad av fallet. Där ser man igen att vi kvinnor klarar det sociala fallet bättre, vi blir inte så yra i huvudet av det”. (sida 191)
De båda citaten ovan behandlar båda om frågan om de tyska männens stolthet. De som både själva fått höra och förmedlat till andra att de är det främsta folket får nu ett brutalt uppvaknande till verkligheten. Anonyms bekant räds att behöva utföra kroppsarbete, samtidigt som kvinnorna runtomkring honom våldtagits på löpande band. Och myndigheterna, greve Schwerin-Krosigk var rikskansler en kort period efter Hitlers död, uppmanar det tyska folket till att inse att de förlorat. Något de tyska kvinnorna med våld tvingats förstå långt innan en politiker påpekar det.
”För övrigt har man nu kommit på ett officiellt uttryck för hela våldtäktsproceduren. ’Tvångsumgänge’, kallar myndigheterna det. Den glosan kanske man skulle lägga till i kommande utgåvor av soldatordböcker.” (sida 200)
Samma anda återfinns i hur myndigheterna uppfinner begreppet ”tvångsumgänge” för våldtäkt, när kvinnorna från start kallat det de utsätts för för vad det är. En våldtäkt är en våldtäkt.
Krigets misär
”Hastigt utbyter Ilse och jag de första meningarna. ’Hur många gånger blev du våldtagen, Ilse?’ – ’Fyra, och du?’ – ’Ingen aning, jag fick jobba mig upp från trängen till en major.'” (sida 190)
”En kvinna i Berlin” innehåller åtskilliga våldtäktsbeskrivningar. Gamla kvinnor, unga kvinnor, få slapp undan. Vad som är intressant att läsa är hur dessa våldtäkter inte är något man håller hemligt eller ens skäms för. Lidandet är individuellt, både vad gäller det fysiska och psykiska. Men man talar öppet om det med varandra, inte sällan omedelbart efter den senaste våldtäkten. När en kvinna säger till en annan, ”Hur många?”, vet alla vad man syftar på.
”Ytterligare en sak förefaller mig viktig, något som författarinnan sade till mig år 1947. ’Inget av offren kan bära det de genomlidit som en törnekrona. Jag hade i alla fall en känsla av att det som jag råkade ut för var en räkning som måste betalas.'” (sida 255)
”En kvinna i Berlin” har ett efterord skrivet i augusti 1954, inför den första publiceringen, av C. W. Ceram (pseudonym för Kurt W. Marek). Han kände den anonyma författarinnan och återger ovan något hon sagt till honom när de samtalade ett par år efter krigsslutet. I boken nämner anonym bara förintelsen några gånger, mest i förbifarten som en återgivning av vad som rapporteras i nyheterna. Vi vet lite om hennes egna politiska sympatier.
”En kvinna i Berlin” är ett viktigt historiskt dokument
Som ett dokument över den faktiska vardagen i Berlin vid krigsslutet är ”En kvinna i Berlin” ovärderligt. Googlar man på hur andra världskriget slutade i Berlin möts man av ett AI-genererat svar som listar följande punkter som den korrekta återgivningen av den period som dagboken omfattar:
- Röda arméns offensiv
- Slaget om Berlin
- Hitlers självmord
- Tysk kapitulation
- Ockupation och delning
Fokus ligger på det militära och det politiska. På männens värld. Hur Berlins kvinnor hade det får man söka efter specifikt. Därför, och för att den är så välskriven, kommer ”En kvinna i Berlin” förbli ett starkt minne för mig, och en bok jag kommer uppmana många andra att också läsa.
