”Ena stunden här” inleds strax innan ett plan ska lyfta. Precis som på de flesta flygresor är planet, på väg från Tasmanien till Australien, även den här gången fullt av personer med helt olika bakgrund, helt olika liv. Alla är främlingar för varandra. Med ombord finns även en äldre kvinna. Först går hon alla obemärkt förbi. Men mitt under flygfärden reser hon sig upp. Därefter börjar hon berätta för alla sina medpassagerare hur och när de ska dö. Förutsägelser som ibland spår ett långt liv, ibland en tidig och brutal död.
När flyget landar i Sydney är alla ombord välbehållna med omskakade. På flygplatsen börjar de ställa sig samma frågor: vem var den där damen? Är hon ett medium? Är hennes spådomar något man ska vifta bort, eller bör man ta dem på allvar? En kedja händelser har oavsett satts igång. Och händelsen på flyget skapar kontakter mellan passagerarna som aldrig annars skulle ha uppstått.
”Ena stunden här” startar spretigt, men ge inte upp för tidigt
Jag har inte tidigare läst någon av Liane Moriarty. Det är inte säkert att jag skulle plockat upp ”Ena stunden här” om det inte vore för rubriken på baksidan. ”Vad skulle du göra om du fick veta när du skulle dö?”. Det är väl en i det närmaste filosofisk fråga, men något jag tror de flesta funderat över åtminstone någon gång. Så jag blev nyfiken på hur boken skulle besvara frågan.
Men jag ska vara helt ärlig, först fastnade jag inte alls för berättelsen. ”Ena stunden här” är uppdelad i många, ofta lite kortare kapitel. Det brukar bjuda in till läsglädje, man får chansen att ta en bit i taget. Men i det här fallet kändes bokens första fjärdedel mest spretig. Det blev aldrig tråkigt, snarare frustrerande. Känslan var lite som om jag försökte lägga ett tusenbitarspussel, men bara hade tillgång till hundra bitar. Och inga av dem passade ihop med varandra än. Ändå fast det något med premissen som fick mig att läsa vidare. Och det är jag glad att jag gjorde.
Moriarty skriver med värme om livet och döden
Ungefär halvvägs genom ”Ena stunden här” klickade boken för mig. Efter det hade jag ruskigt svårt att lägga den ifrån mig. Boken följer en stor mängd karaktärer. De är visserligen inte svåra att hålla isär men det krävs ändå stor uppmärksamhet av läsaren. Vi får även följa den initialt anonyma damen som utfärdade dödsförutsägelserna. Här ges gott om tid för att läsaren ska komma karaktärerna nära. Just det tycker jag Moriarty lyckas riktigt bra med. Även när man inte håller med om valen de gör, så har man fått veta tillräckligt mycket om dem för att förstå varför de agerar så.
Jag föreställer mig att Liane Moriarty har använt sig av en mycket detaljerad tankekarta när hon konstruerade handlingen i ”Ena stunden här”. Här lämnas absolut inga lösa trådar hängandes. Allt får sitt avslut, och allt knyts ihop på ett helt förtjusande sätt. Slutet är faktiskt mycket tillfredsställande. Jag blir riktigt berörd av chansen att få följa dessa karaktärer genom den kris det är att få sin död förutspådd. Och frågan om vad man skulle göra om man fick veta när man skulle dö, den besvaras också så gott det går. ”Ena stunden här” fokuserar mycket på döden, men lyckas ändå lämna läsaren med en riktig varm och go känsla för livet.
