Lars Kepler har blivit ett av de allra största författarfenomenen i Sverige i modern tid. Varje ny bok i serien om polisen Joona Linna och hans kollegor har blivit en kioskvältare. Hittills har en ny titel kommit ut ungefär vartannat år. Även om böckerna går att läsa fristående så bör man ändå läsa Kepler-böckerna i rätt ordning. De senast utgivna titlarna är ”Spindeln” år 2022, och ”Sömngångaren” år 2024. Men nu bryter Kepler, pseudonymen för författarduon Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, mot sitt eget mönster och ger ut novellsamlingen ”Sjömannen”.
”Sjömannen” innehåller sex fristående noveller
Även om konceptet Kepler-noveller är nytt för läsarna, så är innehållet i allra högsta grad bekant. ”Sjömannen” innehåller sex olika berättelser, av mycket varierande längd. En av dem – ”Labyrint” – återkopplar till den ökända karaktären Jurek Walter. Den säreget onda man som ligger bakom mycket av den våld och skräck som skildras i tidigare Kepler-böcker.
Det är svårt att sammanfatta sex fristående berättelser, även om gemensamma röda trådar finns där. Så här kommer några korta anteckningar om varje enskild novell.
”Faust”
I inledande ”Faust” tar Kepler förälderns värsta mardrömsscenario, att ens barn försvinner från en, och vrider i sedvanlig ordning det till att blir flera tusen gånger värre. Men det som skrämmer mest med denna novell är egentligen inte den grymhet som skildras. Utan vilka berättelsen insinuerar är kapabla till att utföra den.
”Clown och spegel”
”Clown och spegel” är den berättelse jag snabbast lämnar bakom mig efter avslutad läsning. Det som beskrivs är förstås hemskt (hela boken skulle egentligen kunna sammanfattas så). Men jag har svårare att ta till mig det som motiverar de två unga flickorna. ”Clown och spegel” gör det ändå tydligt hur idérika författarna bakom Kepler är. Varje novell har innehåll nog för en roman.
”Vertigo”
”Vertigo” är 72 sidor spänning och intrig. Och jag blir absolut galen av tanken på att mitt liv för alltid kommer fortgå utan att jag kommer få veta hur berättelsen slutar. Här finns så många intressanta lager, så många olika motiv. ”Vertigo” är nog den novell som jag rakt av kan se som en hel Kepler-roman. Alla inslag finns redan där. Den skulle passa perfekt i bokserien.
”Labyrint”
Det är klart man är intresserad av ett veta mer om Jurek Walter, den fiktiva man som skrämt mig mer än någon annan karaktär i en bok gjort. Och det är exakt vad ”Labyrint” bjuder på. I den här novellen skildrar Kepler Jureks bakgrund kronologiskt och med mer detaljer, vilket bisarrt nog lyckas förmänskliga honom något. Men egentligen är det inte så mycket nytt som framkommer. Det är mer som att lägga ett pussel vars bitar man redan sett, man aldrig satt ihop.
”Sjömannen”
Det är skickligt av Kepler att placera bokens titelspår och med marginal längsta novell så pass långt bak i boken. Vid det här laget har man vant sig vid de lite kortare berättelserna. Så medan man läser ”Sjömannen” sitter man hela tiden och väntar på ögonblicket man vet kommer komma. När man når den sista sidan och berättelsen abrupt tar slut. Det lägger ett extra lager av spänning på ett scenario som redan får en att vrida på sig av obehag.
”Demon Expo”
Den sista novellen i ”Sjömannen” inleds med ett förord. Det står att denna text är ”en bonus för de läsare som är nyfikna på någonting annorlunda”. När de orden kommer från Kepler rätar man på sig i läsfåtöljen. Och när denna 39 sidor korta berättelse avbryts precis när den börjat är reaktionen omedelbar. Ja tack, Kepler, skriv mer sci-fi.
Keplers noveller en fördjupad inblick i en parallell värld
Jag läser ”Sjömannen” som en fördjupad inblick i den värld Keplers böcker existerar i. En värld som är mycket snarlik vår egen. Miljöskildringarna av Stockholm är som vanligt så otroligt realistiskt beskrivna, jag ser varje park och pub framför mig som om jag bara råkar strosa förbi. Boken är också en fördjupning i det till synes oändliga personregister Kepler tycks sitta på. Visst har många karaktärer gemensamma nämnare – ensamhet och utsatthet är två vanliga sådana. Men ändå känns de alla unika. Och trovärdiga, trots att situationerna de befinner sig i är vridna till sitt yttersta.
Även om de sex novellerna skiljer sig åt så finns det en röd tråd som löper genom dem alla; hämnd. Och inte bara hämnd i allmänhet, utan privata hämnare. Personer som väljer, eller blir pressade till, att med egna händer söka… rättvisa är inte rätt ord. De flesta söker bara en återställning till det som var. De vill återfå sådant de förlorat eller sådant som någon annan har tagit från dem. Som vanligt med Kepler är vägen mot denna hämnd våldskantad på ett sätt som får det att vända sig i magen. Är man det minsta känsliga för blod, tortyr, sexuellt våld eller psykisk misshandel ska man hålla sig långt borta även från ”Sjömannen”.
Men det läskigaste med Keplers böcker är egentligen inte alla hemska detaljer, utan den verklighetstrogna vardagen som spränger in mellan blod, terror och våld. Man känner igen sig. Och det finns ingen man vill mindre än att känna igen sig i Keplers värld.
