Recension: ”Jag kommer att hitta nyckeln” av Alex Ahndoril

Om det nu undgått någon: Alex Ahndoril är det nya pseudonymen för författarduon bakom Kepler. Om man nu kan kalla det ett pseudonym? De heter nämligen Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, det äkta paret som vi känner bättre som Lars Kepler. Men Kepler tar ett steg tillbaka för stunden och släpper fram Alex Ahndoril. Nu är det slut på slaskigt blodiga mord och en känsla av att någon tittar på en genom vardagsrumsfönstret medan man läser. Ahndoril bjuder nämligen på betydligt mjukare pusseldeckare.

Pusseldeckare med omslag som inte lockar

För säkerhets skull, så ingen ska tvivla, står det faktiskt på omslaget att detta är en pusseldeckare. Jag vet inte vad ni tycker, men låt oss klara av det här med omslaget på en gång? Det här är ett omslag som inte faller mig i smaken alls. Jag vill sträcka mig till att kalla det fult, men vill heller inte vara elak mot formgivaren (för sent nu). Men ärligt talat så hade jag aldrig sträckt mig efter denna bok på bokhandeln eller bibblan, hade inte ens slutat skrolla vid den på Adlibris. Omslaget känns så otroligt omodernt. Enda anledningen till att jag ville läsa den, var att jag vet att denna författarduo är dynamit.

”Jag kommer att hitta nyckeln” går inte att förväxla med Kepler

”Jag kommer att hitta nyckeln” är ett ganska långt kliv från Kepler. Det är fortfarande mord som utreds, men istället för en hårdhudad polis möter vi privatdeckaren Julia Stark, med egen byrå och ett mystiskt förflutet. Eller, det är inte så mystiskt faktiskt. Hennes förflutna räknar jag ut rätt snabbt, vilket jag tror också är meningen eftersom författarna boken igenom droppar (inte särskilt) subtila hintar om varför hennes kropp ser ut som den gör. Överlag en hel del snack om utseendet på kvinnorna och deras kroppar i denna bok, samtidigt som männen nästan förblir ansiktslösa. Men då kan man ju titta på omslaget, om man nu inte sett nog av de då man öppnade boken.

Stillsam deckare som inte dyker ned i totalt mörker

Skämt åsido så tyckte jag faktiskt verkligen ändå om ”Jag kommer att hitta nyckeln”. Det är en klassisk pusseldeckare som på sant Agatha Christie-manér isolerar samtliga misstänkta i ett och samma hus. Nåja, de är inte i huset hela tiden, men stommen i berättelsen är helt klart huset. Är den förutsägbar? Kanske en aning. Jag vacklade under läsningen angående vem som var mördaren och trodde jag hade listat ut det flera gånger, för att sedan ändra mig. Jag skulle kunna påstå att jag snabbt listade ut ”who dunnit”, men å andra sidan hade jag i slutändan misstänkt allihopa en efter en. Precis som Julia Stark också gör. Julia är nämligen charmerande operfekt. Hon har visserligen en exceptionell förmåga att läsa folk, men hon drar också gärna förhastade slutsatser och lider av extrem beröringsfobi.

Träffsäkert språk som känns igen

Språket känns såklart igen från Kepler-böckerna – detta är en välskriven bok. Även kvinnoporträtten känns som sagt tyvärr också delvis igen. ”Jag kommer hitta nyckeln” låter sig knappt vidröras vid det djupa mörker som ändå går att utläsa mellan raderna ibland – och detta är så klart den allra största skillnaden mot Kepler. I Julia Starks värld överlämnas de mest mörka sakerna till polisväsendet och som läsare kan vi istället fokusera på att mysa över mordgåtan – något som nästan inte går med Kepler, eftersom man konstant har andan i halsen. Här är det mer stillsamt, en härlig lunk, samtidigt som den tveklöst är mycket bladvändarvänlig. Det är inte Kepler, men Ahndoril visar sig inte vara så dum heller.

Jag kommer definitivt att läsa nästa bok av Ahndoril, ”Jag blundar och ber” som kommer redan till våren (9 april 2024).

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Köp ”Jag kommer att hitta nyckeln” hos: Adlibris
Köp ”Jag kommer att hitta nyckeln” hos: Bokus