Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Det är snart två år sedan jag läste “The witches of New York” av Ami McKay, som snabbt visade sig vara en av 2021-års starkaste läsupplevelser för min del. Jag kände mig nästan lite snopen som grävde guld redan i januari, men när jag i slutet av förra året summerade läsningen var det denna som toppade listan tillsammans med några andra favoriter som “Låt den rätte komma in” och “1793”.
Tvåhundra år efter häxbränningarna
“The witches of New York” utspelar sig 1880 – tvåhundra år efter att häxprocesserna rasade världen över. I New York finns en liten tebutiken som drivs av Adelaide Thomas och Eleanor St. Clair. De är båda häxor och tillsammans förser de Manhattans förmögna damer med spådomar, magiska tinkturer och kurer. När de söker efter ett extra affärsbiträde, dyker Beatrice Dunn upp och hon blir snart en viktig anställd och träder även in i rollen som lärling till Eleanor.
Men tillsammans med Beatrice kommer också problem – hon ser saker ingen annan ser, hon hör saker ingen annan hör och snart visar det sig att det finns personer med stort intresse för Beatrice. Både av ekonomiska orsaker, men också av religiös övertygelse. För även om det är två hundra år sedan man brände häxor på bål, är de i allra högsta grad fortfarande lovligt byte för de som anser sig vara guds förlängda arm.
1880-talets New York påminner stundtals om Natt och Dags Stockholm
Denna bok lyckas balansera på en riktigt fin linje mellan att vara mysig (man känner nästan lukten av kakorna som Eleanor serverar i den lilla tebutiken), till att vara bitvis lika obehaglig som “1793” av Niklas Natt och Dag är. Missförstå mig inte nu, den är inte i närheten av att vara lika brutal som 1793 och 1794, men det finns helt klart vissa delar av boken som utan att tveka hade passat lika bra in i en källare i Stockholm om Natt och Dag är historieberättaren, som den gör i 1880-talets New York.
Om man är förtjust i häxor, magi och kvinnokamp som utspelar sig på 1800-talet, då kommer “The witches of New York” vara en klockren matchning. Den passar alldeles särskilt bra att läsa nu under den mörka och ofta gråa årstiden som den svenska vintern kan vara.
Det här är en bok som jag faktiskt tänker på minst ett par gånger i veckan, trots att det snart gått två år sedan jag läste den. En bok som både får mig att tänka att det är en förfärlig tur att jag inte är en förföljd häxa på 1880-talet. Samtidigt som jag också kan tycka att det är lite synd, att verkliga livet innehåller så lite magi. Jag vill också sitta i en väldoftande tehandel och få mina teblad lästa. Ja, det kan absolut hända att jag googlade en hel del om tasseografi, när jag hade läst klart boken. Tasseografi är konsten att läsa i teblad och kaffesump. Men jag håller mig till tarotkorten – än så länge i alla fall.
