Det ska mycket till för att jag ska kunna stå emot en bok som handlar om häxprocesserna. Att läsa ”Vaxbarnet” av Olga Ravn är att kastas in i en värld fylld av viskningar och rädsla. Det är nämligen en plats där en kvinnas liv kan förändras av ett enda rykte.
En historia berättad av en docka
Bokens berättarröst är en docka skapad av vax och fylld med hår och naglar. Christenze Kruckow, en ogift adelskvinna, befinner sig på flykt efter att ha anklagats för trolldom. I sitt försök att undkomma, dras hon in i ett kvinnokollektiv som svärmar kring Maren Kneppis, en nästan gudalik ledargestalt. Men snart hinner anklagelserna ikapp henne. Genom dockans röst får vi följa hur kvinnornas liv hotas av patriarkatets behov av kontroll och rädsla för det okända. Jag upprepar: det är dockan som är berättaren. Förstår ni varför jag fick kämpa?
Boken baseras på historiska händelser men är samtidigt ett blandning av fantasi och verklighet. Ravn utgår från texter som brev och rättegångsdokument från häxprocesser på 1600-talet och bearbetar dem till en poetisk prosa. Boken har en krypnade och obehaglig stämning och den som läser får känna på historiens brutalitet mot kvinnor – OM man orkar med det lite svåra berättargreppet. En evig påminnelse om att makten över kvinnor och våra kroppar alltid varit omdebatterad, och FORTFARANDE är det. Genom dockan tar Ravn oss på en resa där vi påminns om att ord som ”häxa” historiskt handlat mer om makt och förtryck än om trollkonst.
Historiska händelser som känns igen från Sverige
För mig personligen, som djupdykt i svenska häxprocessarkiv och besökt Bålberget – en plats där kvinnor en gång avrättades efter de dömts för häxkonst – talar ”Vaxbarnet” till min egna fascination för ämnet. Den väcker tankar och känslor som känns igen från Sveriges historia, men också ett obehag inför hur häxjaktens spöke än idag letar sig in i samhällsdebatten. Men! Jag hade oerhört svårt att ta mig igenom den. Språket lirar helt enkelt inte med mig, och inte heller berättarrösten.
Svårläst men fin
Trots att boken är kort tog den mig två månader att läsa. Det behövdes små tuggor åt gången för att bearbeta det komplexa berättarperspektivet och poetiska men svårgenomträngliga språket. Vaxbarnets röst gör mig förvirrad, men mystiken och sättet Ravn skildrar kvinnornas osäkra värld är på samma gång intressant nog för att jag hela tiden ska orka återkomma till den.
”Vaxbarnet” är en roman som inte låter sig konsumeras lätt. Ravns prosa är vacker men rejält utmanande och jag önskar verkligen att berättelsen hade släppt in mig lättare.
