Det tog ett tag för mig plocka upp “Stöld” av Ann-Helén Laestadius, trots att den legat hemma hos mig sedan den släpptes. Flera gånger har jag tänkt jag ska börja läsa, som när den vann Årets Bok 2021. På väg hem från Kiruna i somras kände jag att det var dags. Men sedan blev jag sjuk i bilen och glömde att fortsätta när jag frisknade till. Nu när del 2 i Laestadius Sápmitrilogi släpptes, klickade jag hem den direkt – och kom då på att jag fortfarande inte hade läst del 1. Nu var det dags på riktigt, jag kände det i hela kroppen.
En bok som känns på ett fysiskt sätt
Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar hennes alldeles egna renkalv. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett intensivt hat hos så många. Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation. Sorg. Vanmakt.
Jag ska erkänna att jag först hade lite svårt att komma in i boken, trots att den börjar brutalt och naket och med en smärta och rädsla hos Elsa som känns fysisk till och med hos mig som läsare. Men efter 50 sidor släpper det och boken skimrar, glittrar, lyser, ryter och sjunger. Det är inte särskilt ofta jag känner att jag drabbas av en bok, men “Stöld” letade sig in och har stannat kvar. Jag drömmer om Elsa på nätterna, och blir så arg eftersom jag vet att det här är en bok som faktiskt bygger på verkliga händelser.
Allt jag visste men inte förstod
“Stöld” får mig att vilja skrika högt av ilska. Trots att jag naturligtvis länge varit väldigt medveten om rasismen och hatet mot samer, så känner jag verkligen att jag ändå inte visste, eller att jag visste men inte förstod? Jag har så klart läst om dödade renar, men jag har aldrig tidigare förstått. Aldrig insett vidden av övergreppen, inte fattat hur många renar som skjuts och plågas ihjäl. Aldrig fattat hur anmälan efter anmälan efter anmälan efter anmälan resulterar i nedlagda utredningar hos rättsväsendet. Jag sitter här i Stockholm och kan gasta över hur ursprungsfolk diskrimineras i andra länder, och samtidigt så sker exakt samma saker här. Så otroligt dålig insatt jag varit, och är.
En bok att behålla i sitt hjärta
“Stöld” är en gripande, vacker, spännande , frustrerande och upprörande bok, som jag just nu känner att jag skulle kunna sätta mig och läsa om igen. På direkten. Drivet i boken är stort och efter mina första lite långsamt lästa första 50 sidor, kan jag inte lägga boken ifrån mig. Jag tyckte så mycket om Elsa och Mattias och Lasse, och nu ska jag inte få umgås med dem mer? Men de kommer finnas kvar i mitt hjärta tillsammans med boken för alltid. Nu ska jag se fram emot Netflixs filmatisering av ”Stöld” – hoppas den blir episk!
