På Slough House hamnar MI5-anställda som ett straff för sina misstag, eller för sin inkompetens. De kallas för Slöa Hästar och fråntas alla uppdrag av betydelse. Istället får de vända papper, rota i sopor eller sammanställa rapporter det är oklart om någon någonsin kommer läsa. Chef över dem alla är Jackson Lamb. Men på sätt och vis är det River Cartwright och hans urspårade karriär som är den röda tråden i boken. ”Slöa hästar” är den första av många titlar i Mick Herrons serie om dessa misslyckade underrättelseagenter. Bokens handling kretsar kring en ung man som blivit kidnappad, och som en anonym grupp nu visar upp på internet ihop med ett budskap. De planerar att livesända hans halshuggning.
”Slöa hästar” finns även som tv-serie, då under originaltiteln ”Slow Horses” (Apple TV). För min del räckte det med att se det första avsnittet av första säsongen för att vara fast. Gary Oldman gör ett fantastiskt jobb med att förkroppsliga Jackson Lamb, och Jack Lowden känns klockren i rollen som River Cartwright. Att tv-serien knockat mig så totalt gjorde mig otroligt intresserade av att se om böckerna var av samma kaliber.
Spionthriller som växer under läsning
Riktigt lika lätt som att fastna i ”Slow horses” var det dock inte att komma in i ”Slöa hästar”. Något som förvånade mig. ”Slow horses” är nämligen otroligt trogen sitt källmaterial. Tv-serien är nästan scen för scen identisk med boken. Men boken är rätt klurigt skriven. Den känns inte riktigt lika lättillgänglig. Är man inte vaken på varje detalj så kommer vissa händelseförvecklingar att gå en över huvudet. Sånt som är lite enklare att snappa upp från tv-serien, när det outsagda ändå syns i bild.
Det är också svårare att skapa en relation med karaktärerna, som ändå visar sig vara den punkt där tv-serie och bok skiljer sig mest. ”Slöa hästar” innehåller inga hjältar. Alla på Slough House visar sig från sin sämsta sida och vissa av karaktärerna känns närmast motbjudande. Jackson Lamb, spionchefen, är inget undantag. Han fiser, luktar illa och beter sig på ett sätt som verkligen inte skapar några varma känslor i läsaren. Men de andra slöa hästarna är inte direkt några hjältar, de heller.
Karaktärerna bär ”Slöa hästar” framåt
Jag har läst en del kritik om Mick Herrons humor, som bästa beskrivs som cyniskt torr. Själv tycker jag att boken lyckas väl med att vara på samma gång spännande och intelligent, som den är rolig och – något oväntat varm. Precis som man kan ana växer karaktärerna som människor ju mer av deras förflutna som avslöjas för läsaren. Även om storyn i boken är vad som för händelserna framåt så är det agenterna, de slöa hästarna, som är den stora behållningen. I ”Slöa hästar” blir vi introducerade till dem, men det är tydligt att de har mycket kvar att ge.
Men man ska inte vara säker på vilka som faktiskt kommer finnas kvar till uppföljaren. Mick Herron är oväntat osentimental. Spionklyschorna hägrar hela tiden i kulisserna men när man minst anar så väljer han en helt annan väg. Även om det tog mig lite tid att komma in i läsningen så hade jag drygt halvvägs genom boken plötsligt svårt att slita mig. Nu räknar jag ned inför att fjärde säsongen av ”Slow horses” ska släppas på Apple TV, slutet av 2024 säger ryktet. Och trots att det i just det fall faktiskt inte stämmer att boken är bättre än serien, så ligger nästa titel, ”Döda lejon”, redan och väntar på mig.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
