Sommaren 2022 hittade jag ”Sanatoriet” av Sarah Pearse på mitt lokala bibliotek. Omslag och baksida fick mig att tro att detta kunde vara lagom underhållande läsning för varma dagar i hammocken och lugna stunder på badstranden. Det visade sig bli betydligt mer spännande än så. Nu när Sarah Pearse har gett ut sin andra bok, ”Hotellet”, som också handlar om kriminalaren Elin Warner.
Elin är en otursdrabbad person. Hennes egna förflutna är kantat av mörka hemligheter och död. Som polis vet hon visserligen precis vad hon ger sig in i, men även i sin yrkesroll har hon drabbats hårdare än vad man kan förvänta sig. I första boken, ”Sanatoriet” är Elin och hennes pojkvän Will på en välbehövlig semester i det nyss öppnade hotellkoncept som Will varit med att ta fram. Sen kommer en storm, ett brott begås och plötsligt är hela sällskapet avskuret från världen. Det faller på Elin att fånga mördaren men först måste hon förstå vad som driver denne.
Låter konceptet bekant? Givetvis gör det det. Många thrillers liknar varandra. Men det finns faktiskt något nytt och fräscht i Sarah Pearses böcker. Under läsning känner jag aldrig att det blir FÖR bekant. Och antingen är jag lite dum, eller så bjuder både ”Sanatoriet” och ”Hotellet” på plot twists som funkar men samtidigt är riktigt svåra att förutse.
Sarah Pearse är duktig på högt men detaljrikt tempo
Handlingen först snabbt framåt i både ”Sanatoriet” och ”Hotellet”. Men det betyder inte att Sarah Pearse har slarvat med detaljer. I ”Sanatoriet” återges de schweiziska alperna på ett sätt som gör att jag kan se bergen och känna kylan. ”Hotellet” tar plats utanför den engelska kusten, under en sommar med svår värmebölja. Här är det istället den klippiga ön Cary Island som målas upp framför mina ögon. Jag tycker Pearse är bra på att ta med detaljer som kanske egentligen inte är viktiga för bokens handling, men som ger liv till miljön.
Att det går snabbt och att mycket händer stjäl inte heller från hur handlingen utvecklas. När de stora hemligheterna avslöjas är det sällan som jag sett dem komma. Men när jag tänker tillbaka så finns ju faktiskt detaljerna där. De gånger jag inte riktigt hänger med är alltid kopplade till de många namngivna karaktärerna. Efter ett tag glömmer jag bort vem som var vem, eftersom de inte dyker upp mer än någon gång ibland. I den här typen av pusseldeckare, vilket man nog ändå får kalla dem, är det förstås viktigt att det finns många potentiella skurkar (och offer). Men ibland är det svårt att hålla ordning på dem.
Ruskigt spännande böcker som hintar om mer
Både ”Sanatoriet” och ”Hotellet” lyckas riktigt väl med att bibehålla en hög nivå av spänning, men skapar också utrymme för mig som läsare att fundera över vad jag har för teorier om det som händer. Nu är jag visserligen typen som är rätt känslig för när det blir läskigt. Men i båda böckerna lyckas Sarah Pearse ibland göra spänningen så påtaglig att jag måste kasta ifrån mig en boken en stund bara för att kunna hämta andan.
Det här är inte en spoiler direkt. Men det sista som händer i ”Sanatoriet” är att läsaren ges en tydlig vinkning om att dessa böcker inte är fristående, och att fler böcker kommer. ”Hotellet” avslutas på precis samma sätt. Hur många titlar som återstår innan Elin Warners djupt dolda mysterium kommer upp till ytan och får sin lösning återstår att se. Men så länge Sarah Pearse fortsätter på samma sätt så kommer jag definitivt hänga med på hela resan.
Ps, är det bara jag som absolut fastnar vid att försöka hitta på kommande boktitlar när böckerna i en serie är väldigt enhetligt namngivna? ”Sanatoriet” och ”Hotellet” gör att jag gissar på ”Klostret”, ”Pensionatet” eller kanske ”Nöjesparken” härnäst.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp Sarah Pearse böcker hos: Adlibris
Köp Sarah Pearse böcker hos: Bokus
