Året är 1985. Jag föds, och ”Röd vinter” utspelar sig. Det är tur att jag inte minns mitt födelseår, för så som världen beskrivs i den senaste Tom Clancy-boken så verkar 1985 inte ha varit så mysigt. Särskilt inte i Östtyskland. Det är nämligen där, samt i Nevada, som största delen av ”Röd vinter” utspelar sig. I boken har tiden spolats tillbaka. Tom Clancys originalböcker om Jack Ryan kom med åren att handla om sonen, Jack Ryan Jr. Men i denna bok så är det åter fadern Jack Ryan som agerar huvudroll.
I ”Röd vinter” introduceras läsaren även för flera andra återkommande karaktärer i Tom Clancy-världen. Är man sedan innan bekant med böckerna så är det faktiskt lite mysigt att på sätt och vis få se dem för första gången. Det ger delvis en bättre inblick i varför de är som de är i de böcker som utspelas längre fram i tiden.
”Röd vinter” skildrar ett grått Östberlin
I ”Röd vinter” kastas Jack Ryan in i utredning i Berlin, där målet är både att avslöja en mullvad inom den egna organisationen men också att försöka avgöra om en potentiella avhoppare från Östtyskland är den han eller hon påstår sig vara. Parallellt pågår en ytterst hemligstämplad utveckling av nya flygplan, som inte syns på vanlig radar. När ett sådant flygplan olyckligt kraschar i Nevadaöknen visar det sig att en spion råkar befinna sig på helt rätt plats, vid helt rätt tillfälle.
Kanske är det inte helt tydligt hur dessa trådar ska knytas ihop, men de målar onekligen upp en tydligt bild av hur kalla kriget präglade världen och underrättelsetjänsternas arbete under 1980-talet. ”Röd vinter” håller till största delen samma höga tempo som tidigare Tom Clancy-böcker. Men det är något med den här boken som är lite deprimerande. Kanske är det de väldigt utförliga beskrivningarna av Östberlin som påverkar mitt intryck, men det är en ganska grå läsning och det påverkar flytet i berättelsen. Tyvärr tycker jag även att ”Röd vinter” lider av ett problem jag även tidigare upplevt hos nyare Tom Clancy-titlar, där slutet inte bjuder riktigt på det stora crescendo med bombastiskt avslut som man förväntar sig av en actionroman.
Tom Clancy och en kavalkad av spökskrivare
Jag är ett Tom Clancy-fan sedan många år tillbaka, och har tidigare recenserat ”Fiende ur sikte”, som också är spökskriven av Marc Cameron. Tom Clancy själv dog år 2013, men böcker i hans namn har kontinuerligt givits ut även under det senaste decenniet. Sammanlagt har hittills fem olika författare tagit sig an Clancys litterära värld. Min favorit är Mark Greaney, som skev några av de första titlarna efter Tom Clancys bortgång. Tyvärr upplever jag Marc Cameron som lite plattare i sin skrivstil. Det ska förstås sägas, att Tom Clancy-böckerna sällan är ett under av djup.
Men det är inte för nya livsinsikter man tar upp en sån här bok. Det är för underhållning. Och det är ändå något som ”Röd vinter” levererar väl. Trots att boken inte riktigt lever upp till mina förväntningar, så uppskattar jag greppet med att gå bakåt i tiden. Jag ser fortsatt fram emot nya Tom Clancy-böcker, och hoppas på att de redan nu inplanerade framtida spökskrivarna ska kunna blåsa lite mer nytt liv i serien.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
