2008 vann Louise Halvardsson Slangbellans debutantpris för sin debutbok “Punkindustriell hårdrockare med attityd” som kom 2007. Att läsa den idag, slungar mig rakt tillbaka till min egna tonårsperiod som ganska precis går att sammanfatta som en punkindustriell hårdrockare med attityd, kängor som skaver och Guns n’ Roses närmast mitt hjärta.
Om att inte riktigt passa in
I “Punkindustriell hårdrockare med attityd” får vi följa Amanda under hennes tid i gymnasiet under senare delen av 90-talet. Gymnasiet är en plats där Aanda inte riktigt passar in. Hennes barndomsvänner på humanistiska programmet luktar parfym, har sex och tycker att Amanda blivit sjukt skum. Esteterna, som Amanda dras till, är å andra sidan för etablerade i sina subkulturer för att Amanda riktigt ska känna sig välkommen. Hon har den några år äldre vännen Kim, som hela tiden längtar bort från Nässjö och till råga på allt tagit ur sina piercings och mest vill lyssna på Lou Reed. Även Amanda drömmer om något mer än småstadens kvävande och snäva ramar. Och så drömmer hon om att ha sex.
Jag tänker ofta tillbaka på min egen gymnasietid och funderar på hur mycket just den perioden formade mig som person. Jag lyssnar fortfarande till stor del på exakt samma musik nu som jag gjorde då och har ärligt talat samma preferenser när det gäller kläder också, men kanske lite mindre trasigt. Det svartfärgade håret blev aldrig särskilt långvarigt för mig, men den ideologiska grund som jag la då, står jag fortfarande stadigt på.
Nostalgi med en dos ångest
Jag känner igen mig en hel del i Amanda. Känslan av att bara vilja få sexdebutten överstökad, längtan efter folk som förstod mig, den nästan osvikliga solidariteten gentemot de få som var som jag och känslan av att hitta hem när jag hittade musiken. Jag var musiken och att min musiksmak och mina klädval kunde provocera gjorde mig absolut rätt nöjd i hemlighet.
Amanda borrar sig in i mig, men även om vi har många likheter, finns det mycket jag inte känner igen mig i också. Jag växte upp i Stockholm, eller nåväl, i Huddinge. Jag kunde sätta mig på pendeln i en kvart och möta kompisar från Stockholms alla förorter på plattan och ringen på centralstationen. Mina barndomsvänner, även om jag gled isär från dem, var alltid snälla och peppande, trots att jag plötsligt lyssnade på dödsmetall och hade de trasigaste jeansen i Källbrinksskolan. Jag kände mig aldrig utanför, vilket är en känsla som präglar hela Amandas gymnasietid. Men Amanda står på sig, hon vågar vara sig själv och hon vågar säga nej samtidigt som hon försöker hitta sig själv i en värld full av grupptryck.
Jag blev oväntat förtjust i ”Punkindustriell hårdrockare med attityd” och även om den inte längre går att köpa ny, kan jag varmt rekommendera ett köp på Bokbörsen eller om ni hittar den second hand. Kanske särskilt om du, precis som Amanda och jag, var skolans hårdrockare någon gång under nittiotalet. Då kommer du bjudas en extra slev av milt ångestfylld nostalgi under lässtunden, och vem uppskattar inte det?
