Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Nu är jag som sommargotlänning sen 37 år tillbaka förstås alltid extra svag för böcker som helt eller delvis utspelas på min favoritplats i världen. Det ska jag inte sticka under stol med. Men faktum är att jag skulle älska Malin Haawinds hittills två titlar om Dagmar och Holger även om böckerna utspelade sig på Kungsholmen i Stockholm. (En stadsdel allmänt känd för att vara min minst älskade plats i världen.)
I min recension av trilogins första bok, ”De kom från öar” av Malin Haawind, skriver jag att handlingen kretsar kring ”livsöden jag skulle kunna hitta bara några generationer tillbaka i mitt eget släktträd”. I slutet av ”Och havet gav igen” berättar författaren att hon har hämtat inspiration från sin egen familj. Närmare bestämt från sin mormor och morfar. Men det som sker i boken är förstås en uppdiktad version av verkligheten. Inte för att det spelar någon roll för mig som läsare. Jag är helt fast oavsett sanningshalt.
Ger man upp sig själv när man lämnar allt för någon annan?
I ”Och havet gav igen” får vi följa Dagmars nya liv. Hennes vuxna och ganska ensamma liv. Hon lämnar Slite och sitt hav, för östkusten och Holgers hav. Det tar tid för Dagmar att komma på plats. Hur skapar man nya relationer på en helt okänd plats? Där ingen initialt känner en som något annat än fru och mamma? Med tiden så hittar Dagmar nya vänner, sina kvinnor. Hennes familj växer. Hon rotar sig sakta men säkert. Ja det tar flera år, men till slut blir den främmande platsen ett nytt hemma för henne.
Men medan vissa delar av livet faller på plats, så finns det andra framtidsillusioner som börjar rämna. Även om Holger är snäll mot Dagmar, så känns det ibland som de glider ifrån varandra. Och tomrummet mellan dem fylls av tomflaskor.
Decennier passerar under bokens gång men ”Och havet gav igen” är inget kronologiskt uppradande av händelser. Snarare är det Dagmars känsloliv och virvlande tankar som för handlingen framåt. Ett grepp jag avgudar. Malin Haawind gör ett utsökt jobb med att skapa en plats för kvinnors tankar, något som inte var givet under 1950-talet. Karaktärerna själva kommenterar ibland, syrligt, till varandra att det inte är klokt hur kvinnans roll, och lott, i livet skiljer sig från mannen.
Dagmars känslor är så trovärdiga att de känns som mina egna
Malin Haawind lyckas perfekt med balansgången att beskriva två sidor av samma mynt. Dagmar vill inte vara kvinnan som klagar. Hon vill vara självständig, glad, framåt, en urmoder, en käck fru. Men i hennes tankar ser vi mörkret som hon inte törs släppa ut. Som hon tror att det inte finns rum för.
Havet svart om nätterna. Hjärtat får inte vara svart, inte sjukt. Man måste passa på sig. Passa sig. Inte bli giftig, inte bli kall, inte bli ett sådant förgiftat hav. Dagmar passar sitt hjärta, mycket väl medveten om när det känner fel.
”Och havet gav igen”, sida 78, Malin Haawind
Som jag känner med Dagmar i de här stunderna. Inträngd i ett hörn men inte får hon klaga. Inte får hon ens känna som hon känner. Nej, det måste vara hennes hjärta som har fel. Och det är väl just det som är det absolut fantastiska med ”Och havet gav igen”. Ja, språket är mycket vackert. Ja, själv handlingen är gripande. Men framför allt är det hur jag som läser känner med Dagmar som är så otroligt speciellt. Långt efter att boken är utläst fortsätter jag bära Dagmar med mig i mitt eget hjärta. Och mitt hjärta känner i just det här fallet faktiskt 100% rätt.
