Recension: ”I mullbärsträdets skugga” och ”Svindlaren” av Grisham

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Jag har alltid varit svag för en Grisham bok i thrillertempo, med intelligenta plottwists, intressanta miljöer och alltid stående inslag av den juridiska världen. Många av de Grisham-böcker jag har läst har varit ren njutning. Som att se en stabil actionfilm som levererar vad den utlovat. (Något som väl i och för sig bara är en upplevelse för den som faktiskt älskar action.) Och några av John Grishams första titlar är riktigt gåshudsbra. Moderna klassiker rentutav.

Man kan dock vara fundersam över i vilket tempo det publiceras Grisham-böcker numera. På internet finns det gott om diskussionstrådar i frågan. Kan det vara så att en, eller snarare ett gäng, spökskrivare tagit över namnet Grisham? Ibland släpps flera nya titlar om året, vilket känns väl ambitiöst. Men det är också något med den språkliga stilen och i viss mån innehållet som väcker en viss misstro.

För mig personligen spelar det egentligen ingen roll. Jag läste med nöje Mark Greaneys titlar i Tom Clancys namn, efter den senares död, och har även läst alla David Lagercrantz böcker i Millenium-serien. Och Grisham har kanske alltid varit lite upp och ned i kvalitet? Något som märkts av även i ett par av de Grisham-titlar jag läst som varit nyligen utgivna. Så efter att ha rotat mig tillbaka i tiden har jag nu läst två Grisham-böcker utgivna 2013 och 2014. Kanske från tiden innan ett eventuellt spökskrivarteam tog över?

”I mullbärsträdets skugga” av John Grisham

Många av Grishams böcker utspelar sig i den amerikanska södern. Inte sällan med rasism som ett underliggande tema. ”I mullbärsträdets skugga” är ett bra exempel på en sådan Grisham-bok, som inte väjer för ämnen som bränner till. En svårt sjuk man vid namn Seth Hubbard väljer att avsluta sitt liv. Men inte innan han har hunnit lämna utförliga beskrivningar om vad som ska hända med honom – och med det stora arv han lämnar efter sig. De angivna arvvingarna är minst sagt andra än vad släkt och omgivning förväntat sig.

”I mullbärsträdets skugga” är en fristående fortsättning på Grishams allra första bok; ”Juryn”. Huvudpersonen, Jake Brigance, är advokaten som ska ta sig an att försvara det testamente som väcker starka känslor – inte bara hos Hubbards barn utan i hela samhället. Alla har en åsikt i frågan.

Delar av boken har en viss tendens att sticka iväg onödigt långt på sidospår, som får mig som läsare att tappa fokus. Andra delar är riktigt bra, och har precis rätt balans mellan mysterium och juridiklektion. I Grishams böcker kan man i princip alltid förvänta sig en vändning. Men även om man ser den komma så för den med sig mycket nytt som man inte kunnat gissa sig till. Lite grann känns boken som ett sätt att knyta ihop trådarna som lämnades lösa efter ”Juryn”. Men detta är ändå solid Grisham-läsning, som lever upp till förväntningarna.

”Svindlaren” av John Grisham

Jag förstår att det kanske inte alltid kommuniceras så mycket mellan omslagsillustratör och författare. Men i detta fallet verkar det inte ha skett någon kommunikation alls. Vem som än valde omslaget kan inte ens ha läst boken. Flyendes, iförd en kostym, på bokens framsida är en vit man. Men bokens huvudperson är en svart man? Något som inte bara nämns i förbifarten utan som delvis utgör en pusselbit av handlingen i ”Svindlaren”. Omslaget är bara en liten detalj, men likväl skaver den.

Boken handlar om en advokat som blir dömd till 10 års fängelse för ekonomisk brottslighet. Efter 5 år inlåst på ett par olika anstalter öppnar sig plötsligt en möjlighet att lämna fängelset i förtid. Men inte utan risk. Vändningarna är många i den här boken. Det är i princip omöjligt att i förväg lista ut vad som ska hända härnäst, här gäller det bara att hänga med i svängarna.

Grisham har troligen skrivit ”Svindlaren” själv, för boken avslutas med en sida om att denna bok till skillnad från hans andra inte har föregåtts av så mycket research utan snarare skrivits på känsla. Den är ”mer påhittad än vanligt”. Det märks faktiskt av under läsningen. Det känns som att fokus har varit på tempo snarare än på detaljer. Och det är inte dåligt. ”Svindlaren” är en riktigt bladvändare. Där finns den juridiska världen och alla andra Grisham-typiska inslag, men inget så betungande att man tappar suget på att hela tiden vända till nästa sida. Just den här boken är kanske inte en klassiker. Men den följer Grisham-formulan väldigt väl och ger helt klart den underhållning man förväntar sig.