I mitten av juli kommer boken ”Den lilla skolan på klippan” av Jenny Colgan ut på svenska. Jag har läst den på engelska (engelsk titel ”Welcome to the School by the Sea”). ”Welcome to the school by the sea” gavs ut redan 2008 under pseudonymen Jane Beaton. När jag insåg detta var det som om pusselbitarna föll på plats. Jag, som vanligtvis brukar tycka rätt bra om Jenny Colgans feelgood-böcker, tyckte nämligen inte alls om denna.
Från stan till landet – klassiskt för feelgood
Maggie bestämmer sig för att det är dags för ett jobbyte. Hon lämnar skolan i en ruffig del av en skotsk stad där eleverna är tatuerade (oh the horror) och har tappat sin framtidstro innan artonårsdagen. Istället tar hon en anställning på den lyxiga och svindyra internatskolan ”Downey House” på en klippa i Cornwall.
Fliss är 15 år och skickas till Downey House mot sin vilja. Hon vill hellre vara kvar i London där hon kan festa med sina kompisar. Simone som också är femton år, vill inget hellre än att lämna London och sina mobbare. När hon får ett stipendium till Downey House blir hon överlycklig, men det visar sig snabbt att hennes socioekonomiska bakgrund gör henne till lovligt byte även på Downey House.
”Den lilla skolan på klippan” balanserar på avgrundens rand
Det finns ett par saker som skaver för mig med ”Den lilla skolan på klippan”. Dels är det antalet berättarröster. Vi får hoppa in i hjärnorna hos Maggie, Fliss, Simone och rektorn (kanske några fler, jag minns inte riktigt). Det blir med andra ord svårt att knyta an till någon av dem helt eftersom det hoppar så mycket. Dessutom växlar boken mellan att kännas som en klassisk Colgan och en Colgan för unga vuxna. Tonåringarnas perspektiv är nämligen så barnsliga att de som berättare inte riktigt platsar i en bok för vuxna. Jag tror boken hade vunnit på att berättas av bara Maggie och skolans rektor.
Men det som skaver mest, är nog allt snack om Simones vikt. Simone är tjock och på Downey House är alla smala och ser tydligen ut som fotomodeller. Jag har naturligtvis inget emot att karaktärer ser olika ut, men Simones karaktär byggs främst upp kring hennes storlek. Hon blir utfryst för att hon inte passar in (mest pga hennes vikt snarare än hennes bakgrund). När Maggie äntligen pratar med Simone, som är förtvivlad över att ännu en gång inte ha några vänner, är Maggies tips att Simone ska röra på sig mer och sluta tröstäta. Nej men snälla Colgan!
Första boken i serien lämnar mycket att önska
Denna bok är en del av en serie som består av fyra böcker. Den sista boken ”Studies at the school by the sea” gavs aldrig ut tillsammans med de andra under Colgans pseudonym. Ärligt talat förstår jag varför, i alla fall om resten av serien är som första boken. Fnurror på relationstråden som inte löses ut, irriterande porträttering av tonåringar och fatshamig upphöjt till 10. Nej, denna serie kommer jag inte fortsätta att läsa. Är man sugen på Colgan, då tycker jag man kan välja några av hennes andra böcker. Det finns många och alla är bättre än denna.
