Recension: ”De kom från öar” av Malin Haawind

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Ibland faller sig slumpen så att en bok blir läst vid precis rätt ögonblick, på precis rätt plats. Och kanske är det just därför den lämnar ett djupare spår efter sig. Det föll sig nämligen så väl att jag råkade se Malin Haawinds debutroman (men inte första bok) uppställd för utlån på mitt käraste bibliotek, i Fårösund på norra Gotland, på väg med familjen för en utflykt till Slite.

Okonstlat språk, befriat från klichéer

Jag har varit i Slite, en bruksort centrerade kring en stor cementfabrik, många gånger då jag tillbringat alla mitt livs somrar på Gotland. Med ”De kom från öar” i bokkassen bak i bilen lunchade jag med familjen och sen tog vi en promenad i kvarter vi aldrig besökt förr. Det var en slump hur vi rörde oss i Slite den dagen. Men när jag kommit några sidor in i ”De kom från öar” började jag undra om det inte fanns en mening med det hela ändå.

Malin målar träffsäkert upp precis de gator vi vandrat längs med, den strand barnen kastat stenar från och det hotell vi pratat om på väg tillbaka till parkeringen. Man behöver inte ha besökt Slite för att se det framför sig. (Och för den som är allmänt trött på Gotland kan jag avslöja att det inte finns någon som helst rauk- eller ringmursromantik i denna roman.) Faktum är att man knappt behöver ha sett havet, så väl som Malin Haawind beskriver upplevelsen av att omslutas av Östersjöns vågor.

Mycket verklighetstrogen livsskildring

Den där känslan av att något var bekant höll i sig läsningen igenom. Och inte menat som i att ”De kom från öar” är något ooriginellt, en historia man läst förut. Så är inte fallet alls. Men det finns en väldigt mysig känsla i den här boken. Känsla som får en att vilja fortsätta läsa och stanna ännu längre i världen som skickligt ställs upp inför en.

I ”De kom från öar” följer vi Holger och Dagmar, ur den senares perspektiv, med fokus på familj, kärlek, arbete och livets allmänna vedermödor. Det dramatiska som sker är inte större än det var och en av oss har eller kommer få uppleva. Inga månledningar direkt. Men det är just det som är det fina, tycker jag. Det här känns som livsöden jag skulle kunna hitta bara några generationer tillbaka i mitt eget släktträd. Och samtidigt är berättelsen så originell att det inte går att stå emot driften att vilja veta mer.

I lugnt tempo mellan feel good och feel bad

Det känns fel att kalla ”De kom från öar” för feel good, för det ska man veta – det är många som inte alls mår så himla bra i den här boken. Det känns inte heller alltid toppen i mig som läsare. Jag upplever frustration över hur orättvisa saker kan vara ibland (i synnerhet för kvinnor under det 1940-tal då boken utspelar sig), och rastlöshet inför sånt jag ser komma men förstås inte kan förhindra. Samtidigt uppskattar jag att det inte är helt givet varåt det barkar. Olikt viss feel good, som i princip garanterar avsaknad av sann hjärtesorg. Några sådana löften avger inte Malin Haawind.

Snarare tror jag att hon i bokens lugna men jämna tempo bygger upp för att jag i slutet av denna triologi kommer sitta med hjärtat som en urvriden trasa. Så som det blir om man verkligen levt sitt liv. Jag måste också rekommendera att helt missa en bokrelease och sedan läsa boken först ett år senare. För när sista bladet av ”De kom från öar” vänts och det där ”vad hände sen”-suget satte in så var det en fantastisk känsla att inse att del två precis ska komma ut. Jag hoppas snart kunna återkomma med min recension av Malin Haawinds uppföljare ”Och havet gav igen”.