”All the Beauty in the World” har undertiteln ”A Museum Guard’s Adventures in Life, Loss and Art”. Boken är skriven av Patrick Bringley, som i tio år arbetade som museivakt på Metropolitan Museum of Art i New York. Efter att initialt ha flyttat till NY för ett arbete inom mediabranschen så skakas hans värld om när hans storebror, Tom, får cancer. Några år efter sjukdomsbeskedet dör Tom. Och det Patrick inser då, är att han behöver hitta ett nytt sätt att försörja sig på. Ett sätt som ger utrymme för stillhet och eftertanke. Men arbetet som museivakt på The Met visar sig även skapa ett flöde av tankar om konst, och om konstens relation till den verkliga världen, inom Patrick Bringley.
Det finns en hel genre av böcker som är skrivna av personer som mer eller mindre skildrar sitt vardagliga arbete. Men ”All the Beauty in the World” är inte bara en dagbok från jobbet. Den växer till något större. I brist på bättre begrepp skulle jag vilja kalla det för en filosofisk diskussion med starkt anknytning till konstvärlden. Patrick Bringley tar avstamp i alla de konstverk han bevakar – allt från stora oljemålningar till egyptiska reliker – och delar med sig av hur konsten får honom att känna. Det bjuder in till en intern diskussion om konst för mig som läsare. En diskussion som absolut inte kräver någon förkunskap. Snarare är Bringley en ivrig påhejare av att titta på konst med magen, och med hjärtat, snarare än med hjärnan.
”All the beauty in the world” handlar om mycket mer än konst
Men det är inte bara konsten som blir betraktad i den här boken. Patrick Bringley får en ny blick även på livet och på människor. Boken innehåller flera meningar som verkligen får mig att stanna upp och tänka. Något jag fastnar starkt vid är när Bringley skriver om sina tankar av hur han ibland funderar över hur livet någonsin kan leva upp till konsten. Men också, på samma gång, hur konsten någonsin skulle kunna leva upp till livet? Ett tema som verkar viktigt för Patrick Bringley. Så pass att ”Allt the Beauty in the World” våren 2025 sätts upp som teater i New York.
Man behöver inte vara konstintresserad för att läsa ”All the Beauty in the World”. Men det är antagligen roligare om man är det. Om inte annat så väcker det ett stort sug inför att besöka fler museum och se mer konst. Man bör också ha mobiltelefonen redo och nära till hands under läsningen. Bringley avslutar visserligen boken med ett kompendium som listar alla konstverk som blivit omnämnda. Men det ger verkligen en extra nivå att snabbt kunna googla fram den konst man läser om. Plötsligt förstår man ännu mer varför Monets förmåga att fånga solljuset i ”Vétheuil in summer” (1880) fångar Bringley. Eller varför han, allt eftersom åren går, börjar se nya detaljer i Pieter Bruegels målning ”The Harvesters” (1565). ”All the Beauty in the World” är en stillsam och mycket vacker läsning, en bok som stannar hos en av helt andra skäl än vad man först trodde.
