Fru Shim som är slaktare blir hastigt och lustigt arbetslös. Hon är änka och har två hyfsat stora barn att försörja. Helt spontant svarar hon på en jobbannons för ”Smile – Den leende detektivbyrån”. Hon får komma på intervju och det visar sig rätt snabbt att Smile kanske inte är så mycket en detektivbyrån utan mer en agentur för yrkesmördare.
Medelålders kvinnan = den perfekta yrkesmördaren?
Fru Shim är ju knappast någon yrkesmördare, men hennes nya arbetsgivare (för hon tar så klart jobbet) blir imponerad av hennes flinka kunskaper med köttkniven. Dessutom är hennes gråa och alldagliga utseende en fördel. Vem skulle misstänka en tant som Fru Shim? Värt att notera är att Fru Shim bara är ett par år äldre än mig och även om jag inte är den första som hojtar om ”ageism”, känner jag lite milt kränkt av denna kategorisering av Fru Shim. Men visst, hon har inte någon direkt sprudlande personlighet, och intresse för kläder har hon inte heller.
Varje kapitel är en egen berättelse i en större mosaik
”Lönnmördaren Fru Shim” är en berättelse där varje kapitel handlar om och berättas av olika personer. Gemensamt är att Fru Shim, eller Smile, på ett eller annat sätt vävs in i respektive kapitel. Eller är det verkligen kapitel? Jag är nästan benägen att kalla detta för en novellsamling. Den är inte helt olik böckerna om Olive Kitteridge i sin uppbyggnad, men där stannar också likheterna för mig.
Medan böckerna om Olive Kitteridge tecknar ett ingående och intrikat porträtt av en kvinna genom andras blick, lär jag faktiskt aldrig känna Fru Shim något vidare. Jag lär inte känna de andra personerna i berättelsen heller. Det introduceras så många namn att det till slut i min hjärna bara blir en enda röra av olika karaktärer. Boken inleds med en rollista (i ordning efter medverkan”, men där står inte namnen utskrivna. Det är synd, för jag hade behövt påminnas om saker som chefen herr Pak. Till exempel. Men egentligen tror jag inte att det är de många olika namnen som ställer till det för mig. Det är nog snarare det att varje karaktär får en så ytlig och snabb presentation, att de aldrig blir särskilt minnesvärda för mig.
Oklart vad ”Lönnmördaren Fru Shim” egentligen är för sorts bok?
Jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det här är för en sorts bok egentligen? Ibland är den lite lustig. Sedan lite våldsam. Ibland bjuder den på skarpa iaktagelser. Men rätt ofta får vi hasta förbi händelser som skulle kunna tippa boken åt endera hållet. Exempelvis låtit den landa i att bli en obehaglig thriller. De två döda barnkropparna som förvaras i en stor kruka avsedd för kimchi exempelvis. De skulle kunna vara hämtade ur en Kepler-roman, men snipp snapp snut så var den novellen slut. Det som borde vara upprörande, äckligt, vidrigt, passerar förbi snabbt som en polaroidbild.
Jag hade verkligen sett fram emot ”Lönnmördaren Fru Shim”, men istället upplevde jag läsningen som rätt frustrerande. Som en nysning som retar näsan men aldrig vill komma. Som när det kliar någonstans, men oavsett hur man river så prickar man aldrig rätt. Jag älskar greppet att berätta en historia genom olika noveller och perspektiv, men risken finns alltid att det blir för ytligt. Och i ”Lönnmördaren Fru Shim” är det som om jag hela tiden vadar i vatten som aldrig blir djupt nog för ett dopp.
