Våren har präglats av två stora snackisböcker i USA: ”Strangers” av Belle Burden och ”Yesteryear” av Caro Claire Burke. Eftersom ”Strangers” onekligen lever upp till hajpen, blev jag naturligtvis nyfiken på om ”Yesteryear” också skulle göra det. Det korta svaret för er som inte orkar läsa hela recensionen: nej, för mig gör den inte det.
Jag älskar egentligen hajpade böcker. När en bok lyckas få hela internet att prata om samma berättelse vill jag inget hellre än att svepas med. Jag behöver inte hitta fel i saker som trendar, även om jag absolut kan ge mig in i hajpad läsning med en liten dos skepsis. Men jag brukar också le lite i mjugg åt recensioner som tycks mer upptagna av att punktera en hajp än av att faktiskt diskutera boken. Därför hade jag alla förutsättningar att falla för ”Yesteryear”. Premissen är briljant och de teman boken vill utforska ligger nära frågor som intresserar mig, inte specifikt trad wives, men influencerlandskapet. Den här gången fungerade det dock inte alls för mig.
Vad handlar ”Yesteryear” om?
Natalie har byggt ett helt varumärke kring bilden av det perfekta traditionella livet. På sociala medier följer miljontals människor hennes idylliska tillvaro som hemmafru på landet, där nyvärpta ägg, hembakat bröd och en stilig cowboy till make framställs som svaret på samtidens problem. Men bakom kulisserna är verkligheten betydligt mindre genuin än den ser ut.
När Natalie en morgon vaknar upp i vad som verkar vara år 1855 ställs hennes ideal på sin spets. Plötsligt finns inga moderna bekvämligheter, inga producenter som hjälper till bakom kameran och inget internet att dokumentera livet för. Det som först framstår som en märklig tidsresa utvecklas till en kamp för att förstå vad som har hänt och hur hon ska ta sig tillbaka till sitt eget århundrade.
Satir som saknar bett
”Yesteryear” beskrivs ofta som en satir över trad wife-fenomenet, men jag vet inte det jag. För mig saknar satiren lite bett. Natalie är visserligen en trad wife-influencer, men det står klart redan från allra första början att hela livsstilen är en fasad. Därmed försvinner också mycket av den spänning som premissen lovar. I stället för en berättelse som undersöker varför någon dras till den här rollen eller vad den fyller för funktion, får vi följa en huvudperson som verkar avsky nästan allt i sitt eget liv. Hon tycker inte om lantlivet, moderskapet, sin man och absolut inte de människor hon har omkring sig. Inte så konstigt, för alla är sjukt osympatiska, inklusive Natalie själv. Resultatet, för min del, blir en roman där det är svårt att hitta någon att bry sig om eller ens vara nyfiken på.
En huvudperson utan försonande drag
Problemet är inte att Natalie är osympatisk. Tvärtom läser jag gärna böcker om svåra, kantiga och rent av otrevliga människor. Problemet är att jag aldrig riktigt förstår henne. Hon är genomgående dömande, bitter och föraktfull mot nästan alla omkring sig, inklusive sina barn. Men boken ger mig aldrig tillräckligt många ledtrådar för att jag ska förstå varför hon blivit den person hon är. Familjebakgrunden erbjuder ingen tydligare förklaring och hennes drivkrafter förblir märkligt vaga. Många läser henne som komplex. För mig blir hon snarare svårfångad. Trots att vi tillbringar hundratals sidor i hennes huvud känns hon påfallande avlägsen. Dessutom längtar jag efter ett annat perspektiv, kanske Natalie sedd utifrån av Shannon, producenten som anställs för att hjälpa Natalie skapa content.
Boken har naturligtvis en twist. Jag misstänkte vart berättelsen var på väg redan tidigt och när denna twist väl kom kände jag mig inte ens nöjd över att ha listat ut den, utan himlade mest med ögonen åt hur uppenbart det var redan från början. Och inte ens i slutet, när man ändå får en sorts förklaring till Natalies beteende, känner jag att jag förstår mig på henne. Tvärtom förstärks bara min känsla av att bara ha skrapat lite på ytan i allt det som boken egentligen vill säga.
Det som frustrerar mig mest är kanske just detta: boken snuddar vid flera riktigt intressanta frågor utan att stanna till vid dem. Här finns stoff för en skarp diskussion om hur kvinnlighet paketeras och säljs på sociala medier, om obetalt arbete, om konservativa ideal och om vem allt detta egentligen är till för. Vem är det egentligen som köper drömmen om surdegsbröd, hemskolning och nyvärpta ägg? Och varför? Jag saknar väl helt enkelt en djupare nyfikenhet och analys. Boken väcker frågor som är betydligt mer intressanta än svaren den faktiskt ger.
”Yesteryear” kommer på svenska i slutet av juni
Jag kan till viss del ändå förstå varför boken fått ett sådant genomslag i USA. I Trumpland där debatten kring traditionella könsroller, religion och konservativa ideal är betydligt mer närvarande i vardagen. För en svensk läsare framstår mycket av det som boken vill kommentera som väldigt avlägset. ”Yesteryear” släpps på svenska den 27 juni av Polaris. Även den svenska titeln blir ”Yesteryear” (jag har dock läst den på engelska). Jag undrar om den verkligen kommer bli lika populär i Sverige som den varit i USA? Jag har svårt att tro det. Men detta är en bok som är en tydlig vattendelare. Jag har läst både positivt och negativt om ”Yesteryear”, så oavsett på vilken sida av det delade vattnet man hamnar är det tydligt att detta är en bok som väcker många känslor.
