Det har gått ett år sedan Nicky dog och resten av systrarna Blue trevar sig fram i den mörka sorgen efter henne. I ”Systrarna Blue” av Coco Mellors möter vi tre systrar i sorg, en stukad familj och tre olika sätt att fly det faktum att de inte längre är en kvartett.
Tre systrar i djup sorg
Jag har inte läst Coco Mellors tidigare, men hört väldigt mycket bra om både ”Systrarna Blue” (Blue sisters på engelska) samt hennes debut ”Cleopatra and Frankenstein (som märkligt nog inte verkar ha givits ut på svenska). Jag såg med andra ord väldigt mycket fram emot att sätta tänderna i ”Systrarna Blue”. Därför blev jag lite förvånad över hur svårt jag hade att ta mig an läsningen i början. Särskilt eftersom jag inte kunde sätta fingret på vad det var som inte lirade för mig med boken. Var det översättningen? Berättelsen? Var det karaktärerna? Nej! Jag tyckte om karaktärerna direkt och tänkte på dem hela tiden som jag inte läste. Men så fort jag plockade upp boken tog det likt förbannat stopp. Jag bestämde mig för att byta till ljudboken. Ett bra val, skulle det visa sig.
Systrarna har efter Nickys död spritts som vinden över hela världen. Avery lever tillsammans med sin fru i ett dyrt hus i Hampstead (London). Lucky slarvar bort sin modellkarriär i Paris genom att komma aspackad till sina uppdrag. Bonnie gömmer sig i Kalifornien efter en boxningsförlust i New York. Men plötsligt hör deras mamma av sig och alla tre söker sig tillbaka hem till New York. Till lägenheten där Nicky dog.
Fantastiskt välskrivna karaktärer
Jag har upptäckt att jag allt mer börjar uppskatta böcker som inte främst sätter den romantiska kärleken i fokus. ”Systrarna Blue” är inte en feelgood och inte heller en kärleksroman. I alla fall inte enligt klassiska mått mätt.
Vi får gräva ned oss i trasiga relationer, beroenden och verklighetsflykt. Systrarna, Bonnie, Lucky och Avery, skrivs varsamt och tydligt fram. Jag ser dem framför mig. Känner nästan doften av dem, kan föreställa mig vilka parfymer de använder. Alla tre är glasklara för mig som läsare. Ibland när jag läser en bok där pov växlar mellan de olika karaktärerna, kan jag föredra vissa delar framför andra. I ”Systrarna Blue” tycker jag lika mycket om alla delar. Uppskattar alla tre systrarna likvärdigt. Och även om det inte är romantisk kärlek som står i centrum, finns det massor av kärlek i ”Systrarna Blue”. Syskonkärlek! Vilket leder mig tillbaka till tanken om hur mycket jag nog saknat att läsa om annan kärlek än just den romantiska.
Trots min knackiga uppstartssträcka med boken, hade jag vid slutet blivit så förtjust i den att jag helst inte vill att den ska ta slut. Jag kommer fundera på hur de mår nu och hur det går för dem. ”Systrarna Blue” var helt klart en bok som växte på mig under läsningens och lyssnandets gång.
