”Lucy vid havet” följer Lucy Bartons liv med avstamp i början av år 2020. Det vill säga precis när pandemin börjar påverka människors liv världen över. Lucy är inte riktigt förmögen att ta in allvaret i situationen, men hennes exmake William förstår tidigt varåt det barkar. Med bestämdhet övertalar han Lucy att lämna New York. Istället ska de vänta ut sjukdomen i ett ödsligt hus på kusten i Maine.
Bytet från Manhattan till klippor vid havet är en stor omställning från Lucy. Hon försöker upprätthålla relationen med hennes och Williams gemensamma vuxna döttrar per telefon. Och sakta bygger hon upp nya vänskapsrelationer med människor i trakten. Men det är svårt att finnas där för personer när man inte kan träffas. Och all död pandemin för med sig påminner henne även om förlusten av hennes man David, som gått bort något år tidigare. När tiden går och pandemin bara fortlöper börjar Lucy sakta få nya perspektiv på livet, och på sina egna livserfarenheter.
Otroligt lätt att bygga en relation till Strouts karaktärer
”Lucy vid havet” är på sätt och vis en uppföljare. Men det kände inte jag till när jag plockade upp boken på biblioteket. Den går alltså utmärkt att läsa fristående också. Trots hennes litterära framgångar, låter ”Olive Kitteridge” bekant kanske, så hade Elizabeth Strouts författarskap i stort gått mig helt förbi. För mig är det alltså en okänd skattkista som nu öppnats upp. ”Lucy vid havet” var en bok helt i min smak. Inte bara för att jag så intensivt kunde relatera till Lucy upplevelse under pandemin, trots att våra liv på pappret inte kunde sett mer olika ut. Utan också för att jag verkligen fångas av Strouts språk och tilltal.
För att vara en bok som bjuder på så många tänkvärda iakttagelser av livet och döden, relationer och kärlek, världen och det mänskliga inre, så är ”Lucy vid havet” löjligt lättläst. För att låna ett citat från ett av mina barn, som beskrev ett par nya byxor han var väldigt förtjust i,”de är som en bulle – bara att stoppa i sig”. ”Lucy vid havet” är en bok att sluka.
”Lucy vid havet” är typen av bok som får mig att vilja läsa mer, mer, mer
Det direkta tilltalet påminner mig om Joan Didions självbiografiska böcker. Främst tänker jag på ”Ett år av magiskt tänkande” och postumt utgivna ”Anteckningar till John”. Strout gör Lucy Bartons så verklig med sin nästan stream of consciousness-aktiga skrivstil. Det ihop med de aktuella världshändelser Lucy reflekterar över under pandemiåren gör det nästan svårt för mig att komma ihåg att detta är en fiktiv berättelse.
För mig är ”Lucy vid havet” en hel buffé av upplevelser. Och ändå kan jag inte äta mig mätt. Det första jag gjorde när boken var slut var att kasta mig över bibliotekets hemsida. Jag ville direkt reservera allt annat Elizabeth Strout har skrivit. Märkligt nog var ”Olive Kitteridge” den titel som var svårast att hitta. Trots (men kanske också på grund av) att det är Strouts mest kända titel, som hon dessutom vunnit Pulitzerpriset för. Det säger i alla fall en del om läsupplevelsen. ”Lucy vid havet” är så bra att jag omedelbart ger mig ut på jakt efter mer.
