”Alla fyra” av Miranda July

Sällan har en bok synts samtidigt i så många av mina flöden som ”Alla fyra” av Miranda July. Men det ska sägas att upplevelsen av boken skiljer sig otroligt mycket mellan läsare. Jag har vänner som älskat den och andra som hatat den. Själv då? Jag hade så gärna velat älska den bok som av New York Times beskrivs som ”The first great perimenopause novel”. Men ärligt talat så tyckte jag att den var ganska seg.

Privilegierad kvinnlig konstnär på förortssafari

I ”Alla fyra” (engelsk titel: All Fours) låter Miranda July sin berättare – en namnlös medelålders konstnär, hustru och mor – göra något till synes enkelt men för henne väldigt omvälvande. Hon lämnar motorvägen trettio minuter in på en planerad roadtrip tvärs över USA och checkar in på ett motell. Där, i avståndet från vardagen, börjar en annan slags färd, in i det egna begäret. Ett lustfyllt men också förvirrat utforskande av vad frihet kan vara när halva livet redan är levt. Genom möten, kroppsliga upplevelser och, till största delen, en oavbruten inre monolog tecknas bilden av en kvinna som vill leva mer, känna mer och kanske till och med bli någon annan.

Tjatigt förutsägbara sexskildringar

Jag tröttnar ganska snabbt. Sexet är förutsägbart och inte alls så snuskigt som många som läst boken vill ge sken av. Ja, det är mycket kropp och det är saliv och kroppsvätskor och ganska närgångna skildringar. Men är det egentligen inte olikt saker jag tidigare läst? Inte alls. Att många läsare uppslukats av just sexskildringarna och upplevt dem frigjorda och nydanande handlar kanske mer om vilken läshistorik man har sedan tidigare än att ”Alla fyra” sticker ut.

Huvudpersonen är en väldigt privilegierad vit kvinna med starkt kapital, både kulturellt och ekonomiskt. Hon är uttråkad – egentligen inte bara med sitt liv utan kanske främst med sin egen förutsägbarhet. Förhållandet med maken har stagnerat. De går faktiskt mest och väntar på att det ska väckas till liv, utan att någon av dem egentligen gör något åt saken. När hennes man talar med andra kvinnor lägger hon sig mentalt platt inför sin inre bilden av maken och kvinnan han samtalar med som ett nytt par. Känner hon sig hotad, eller är det fantasier och lust som frammanar dessa bilder? Det är lite oklart, så kanske är det en kombination.

Hon är avundsjuk på de kvinnor hon upplever som spontana. Därför bestämmer hon sig för att den redan inplanerade resan till New York ska bli en roadtrip. Roadtrips är nämligen något spontana personer gillar. Själv är hon inte säker på att hon kommer tycka om det. Men kanske kan hon tvinga sig själv att känna sig spontan genom att med militär precision planera varje dagsetapp av resan.

När hon hamnar på det första, rätt sjaviga, motellet bestämmer hon sig för att stanna. Hon anlitar dessutom en inredare för att göra om sitt motellrum, vilket resulterar i en simulering av det lyxiga hotellrum hon skulle bott i om hon åkt vidare till New York. För detta pyntar hon 20 000 amerikanska dollar utan att blinka. Det säger något om hennes ekonomiska resurser.

Inte den stora förklimakterieromanen för mig

Jag är i samma ålder som bokens huvudperson och hade sett fram emot att läsa denna ”första stora bok om en kvinna i förklimakteriet”. Visst finns det en hel del jag kan relatera till! Hennes tankar om att ha passerat sitt bäst före-datum. Rastlösheten. Längtan efter att vara en mer spontan och härlig person, med närmare till skratt och kravlöshet. Knappast unika känslor för en medelålders kvinna med heltidsjobb och familj, tänker jag. Det som gör kvinnan i ”Alla fyra” unik är väl att hon är så välbemedlad att hon kan strössla pengar kring sig som vore de konfetti. Att hon har lämnat sitt liv i backspegeln för en stund och upplever kåthet för personer hon faktiskt innerst inne till stor del föraktar och ser ned på.

Jag älskar böcker om frigörelse och om att våga släppa taget om det som inte längre tjänar en. Men personligen ser jag fram emot ”The first great perimenopause novel” med en huvudperson som är lite mer förankrad i verkligheten. Ja, ja, det är kul att hon lägger tvåhundratusen spänn på att renovera ett motellrum. Relaterbart? Absolut inte. Jag förstår att det är en symbolisk handling. Hon förändrar något som inte tillhör henne, på samma sätt som hennes tre roadtrip-veckor är en resa genom något som inte är hennes riktiga liv.

Det enda jag tar med mig från ”Alla fyra”? Har man tillräckligt med pengar kan man göra lite som man vill och kalla det för konst. Ge mig en kvinna i förklimakteriet med ett 9–5-jobb, rigid NPF-planering och ett banksaldo som inte har utrymme för inflationstakten, och visa mig hennes frigörelse. DÄR har vi den stora romanen om medelålderskvinnan som jag vill läsa.