”Bridget Jones: Mad About The Boy” är inte den senast utgivna boken i serien, men likväl den sista Bridget Jones-boken att bli film. Då jag själv fann detta en aning förvirrande vill jag inleda med att försöka klargöra i vilken ordning böckerna samt filmerna om Bridget Jones har kommit ut. Helen Fielding har skrivit fyra böcker om Bridget Jones:
- ”Bridget Jones dagbok” kom år 1996
- ”På spaning med Bridget Jones” kom år 1999
- ”Bridget Jones: Mad About The Boy” kom år 2013
- ”Bridget Jones baby: Dagboken” kom år 2016
Hittills har tre filmer om Bridget Jones haft premiär. Senast ut var just ”Bridget Jones baby”, som hade filmpremiär hösten 2016. Men den tredje boken, ”Bridget Jones: Mad About The Boy” utspelar sig faktiskt efter ”Bridget Jones Baby”. Och nu ska alltså även ”Bridget Jones: Mad About The Boy” bli film, med biopremiär 14 februari 2025.
Jag har sett alla Bridget Jones-filmerna, och läst åtminstone den första boken. Så när jag hittade ”Bridget Jones: Mad About The Boy” på biblioteket strax efter att jag hört om den kommande filmatiseringen så tänkte jag att det kanske vore kul att även läsa vad som kanske är den sista boken om Bridget Jones.
”Bridget Jones: Mad About The Boy” fångar träffsäkert småbarnsårens kaos
I ”Bridget Jones: Mad About The Boy” har Bridget uppnått det hon och hennes vänner ogärna vill kalla medelåldern. Hon är 50+, men samtidigt småbarnsmamma till två barn under 7 år. Pappa till barnen är förstås hennes stora kärlek Mark Darcy. Men redan från första sidan finns ett mörkt stråk i boken – Mark Darcy är död. Tack vare hans välorganiserade personlighet behöver Bridget inte oroa sig för pengar. Men livet som ensamstående med två barn är kaos även om räkningarna blir betalda.
Först fyra år efter Marks bortgång börjar Bridget våga tänka tanken på att öppna upp sig för att träffa någon ny. Kanske ska hon våga ha sex igen, och kanske rentutav bli kär. I sann Bridget Jones-anda kastar hon sig rakt ut, utan någon direkt plan eller eftertanke. Hon testar lårhöga stövlar på svartklubb, flörtar med främlingar på Twitter (det hette fortfarande så år 2013) och försöker formulera de rätta reglerna för när man får smsa mannen man är intresserad av, och hur man ska formulera sig. Som läsare behöver man inte själv ha erfarenhet av att vara singel efter 40 för att ha roligt åt ”Bridget Jones: Mad About The Boy”. Helen Fieldings fingertoppskänsla för att hitta humor i den storm som småbarnslivet utgörs av är så spot on att jag skrattar rakt ut flera gånger.
Inte ens efter 50 får Bridget Jones slippa ifrån sin vikthets
Boken gavs ut 2013 men känns i ett specifikt avseende mycket äldre än så. I varje dagboksanteckning antecknar Bridget noga sin vikt, skriver nedsättande kommentarer om sig själv varje gång hon äter något hon tycker att hon inte borde och hon besöker till och med en fetmamottagning för att lyckas med sin bantning. Fokus på vikt har ju alltid funnits med som en röd tråd i böckerna om Bridget Jones. Men som läsare år 2025 känns hela tankesättet hopplöst omodernt.
Hur kan Bridget lägga så stort värde vid sin vikt, när hon är ensamstående med två små barn? När hennes man tragiskt och plötsligt dog när yngsta barnet bara vara några månader gammalt? Jag förstår det först inte. Men sen går jag från irritation, till att känna med Bridget. Hela hennes liv har hon tvingats existera i ett samhälle där smalhet är normen för kvinnor. Hon har hjärntvättats med att en kvinnas värde ligger i att alltid se ung och smal ut. Vem är jag att döma henne för att hon ofrånkomligen formats av sin omvärld?
Kaos och kärlek i klassisk Bridget Jones-anda
Sen kan man förstås tycka att Helen Fielding kunde bjudit denna sin högt älskade karaktär på en utveckling som lett henne bort från vikthetsen. Om det skulle släppas fler böcker i serien hoppas jag innerligt att Bridget uppnått både en ålder och ett sinnestillstånd där hon inte längre bryr sig. Men hur många i Bridget Jones generation har faktiskt klarat av att upprätta ett oproblematiskt förhållande till sin kropp? Troligen är Bridget Jones långt ifrån unik i sina tankegångar, ens år 2025.
I mitt huvud ignorerar jag Bridget Jones uppdateringar om hennes vikt. Och njuter i stället av hur Bridget tillåts göra fel och skapa kaos gång på gång. Nej hon växer inte alltid med sina motgångar. Och det känns ytterst mänskligt. Själv var jag 20 år yngre än Bridget Jones när jag fick mitt andra barn. Men Helen Fieldings iakttagelser, exempelvis om vad som händer i ens huvud när man har två små barn som blir magsjuka samtidigt, känns alltid tidlöst pricksäkra. De daterade delarna av boken, det (efterlängtade men) något förutsägbara slutet samt den ibland lite stökiga handlingen till trots, bjuder ”Bridget Jones: Mad About The Boy” ändå på stor igenkänning och många skratt. Jag ser verkligen fram emot filmversionen av denna kaotiska men samtidigt mycket kärleksfulla bok.
