Det är dags att ta ett sista farväl till Betty! I den fjärde och avslutande boken om Betty, ”Älskade Betty”, får vi följa med in i 1950-talets Sverige, där Betty, nu ensamstående mamma, kämpar med både sina barn , bokhandeln och sina inre demoner. Det är framförallt skammen över vad som hände i Köpenhamn, medan hennes man låg för döden, som tynger henne. Det har hunnit gå fyra år sedan Olofs död, men Betty verkar ha fastnat i skammen. Och ärligt talat? Skulden börjar kännas en smula tjatig efter ett tag.
🇩🇰 Om du vill veta mer om vad som hände i Köpenhamn, så läs vår recension av ”Kära vänner” här.
📖Vill du läsa mer om serien? Kolla in vår guide till att läsa böckerna om Betty i rätt ordning här!
Låt oss dyka ned lite djupare i vår recension av ”Älskade Betty” av Katarina Widholm.
Recension: ”Älskade Betty” av Katarina Widholm
Betty har förändrats sedan de första böckerna, och det är ibland svårt att se den beslutsamma unga kvinna vi mötte då. Nu verkar hon mest tveka, osäker på vad hon vill och konstant beredd att ge upp sina egna drömmar för andras skull. Hennes dotter Martina, som nu nästan är vuxen och följer sin passion för musiken, har jag oerhört svårt att sympatisera med. Martina beskrivs av Betty som varm och kärleksfull, men jag har mest upplevt henne som ganska självcentrerad och hyfsat besvärlig. Och utan att säga för mycket: i ”Älskade Betty” får jag en hel del vatten på min Martina-skeptiska kvarn. Martina är besvärligt bortskämd och lillebror Anders kommer hela tiden i skymundan, ibland får jag som läsare nästan intrycket att man ångrar att Anders skrivits in i berättelsen. Han är helt enkelt lite i vägen för allt som Betty vill göra för Martina.
Behövdes det fyra böcker?
Från början var tanken att Böckerna om Betty skulle vara en trilogi, men det blev fyra böcker. Det känns dock aldrig som om fyra böcker är krystat, hela denna berättelse hade inte fått plats i bara tre böcker. Storyn hade inte kunnat klämmas in i den förra boken utan att tappa sitt format och sin rytm. Här får Betty till slut utrymme att hitta tillbaka till sig själv, och även om det tagit lång tid att våga stå upp för sina egna känslor, så är det befriande att se henne göra just det.
Men bered dig på att ha tålamod. Innan Betty vågar närma sig kärnan av sina känslor för Martin och acceptera det hon gjorde medan Olof låg för döden, hann i alla fall jag som läsare vid flera tillfällen högt utbrista: ”Men vad fan Betty, SKÄRP DIG NU…”. Men med små och mycket långsamma steg vandrar Betty mot acceptans. Det är en lättnad för mig som en investerad Betty-läsare att äntligen få känna att hon är lite rimlig, för nog har Bettys historia kantats av många oväntade och jobbiga svängar på vägen mot, vad man får hoppas, är ett lyckligare liv.
Ett värdigt avslut
Jag har tyckt väldigt mycket om Böckerna om Betty genom hela serien. Att jag känt frustration över Betty har nog handlat om att jag verkligen bryr mig om henne. Jag vill att det ska gå bra för henne, för hon har fått kämpa så hårt. Och nu, när jag stänger den sista boken, känns det som att jag lämnar henne på ett tryggt ställe. Heja Betty! Hoppas du får leva resten av ditt liv i lycka. Det har varit ett nöje att få lära känna dig. Tack för allt.
