”Vi var vargar” av Sandrine Collette (i översättning av Ulla Linton) hade skvalpat runt på min läslista ett ganska bra tag. ”Vi var vargar” kom ut i mars 2024 till idel goda recensioner på bookstagram. Och detta visade sig vara en liten pärla.
Livet i vildmarken slås i spillror
När Liam återvänder hem efter en veckas jakt i de ensliga bergen möts han av tystnad – hans lilla son Aru kommer inte springande som vanligt. Spår i marken avslöjar att en björn har varit där, och bakom huset finner han sin livskamrat död – och under henne, mirakulöst nog, Aru vid liv.
Allt han känner till slås i spillror. Liam, som knappt lärt känna sin son, inser att det här ogästvänliga landskapet inte är en plats för ett barn. Han beslutar sig för att lämna Aru hos släktingar – men först måste de ta sig dit, tillsammans, till häst genom vildmarken. Men resan förändrar allt.
Storslagen miljö utan namn
När jag läste ”Vi var vargar” tänkte jag inte närmare på att författaren Sandrine Collette är från Frankrike. Jag läste den från början till slut med USA i tankarna. Men sedan googlade jag Collette och kunde plötsligt inte minnas varför jag så tveklöst utgått från bokens fond är den amerikanska vildmarken. Nämner Collette över huvud taget vilket land vi befinner oss i? Jag minns inte, men googlade vidare och nej, det gör hon inte. ”Vi var vargar” utspelar sig i en karg och avlägsen bergsregion, men platsen namnges faktiskt aldrig exakt. Miljön beskrivs som vild, isolerad och hård – med djupa skogar, höga berg och en hänsynslös natur.
Detta är så klart ett medvetet berättargrepp. Genom att inte säga exakt var vi är låter Collette läsaren fylla i platsen själv. Det viktiga är inte landet, utan känslan av att vara långt bort från allt. Och kanske förstärker det också bokens teman: faderskap, skuld, ensamhet och överlevnad. Den kan lika väl utspela sig i Alperna, Pyrenéerna, Karpaterna som Montana, eller vilken bergig del av Europa eller världen som helst. Det viktiga är trots allt inte miljön Aru och Liam reser genom, det är Liams inre resa.
Lätt och svår på en och samma gång
Den här boken lyckas vara både lätt och tung på en och samma gång. Lätt på grund av språket: det flyter så lätt. Översättningen av Ulla Linton är ett mästerverk och gör den jobbiga handlingen så enkel att ta sig till. Tung, för här är en pappa som gärna hade bytt sitt levande barn mot sin döda fru. Flera gånger hör jag mig själv ropa: men FÖR I HELVETE Liam! Liam är i grund och botten inte en bra pappa. Är han ens en bra person? Jo, det skulle jag säga att han är, men han är så tyngd av sorgen över sin fru att han inte längre vet vad som är upp och vad som är ned.
På vissa håll tangerar faktiskt ”Vi var vargar” ren och skär skräck. Inte övernaturlig skräck, utan den riktigt läskiga skräcken: människans inneboende ondska. Aru är den enda personen i ”Vi var vargar” som är god, hos (nästan) alla andra skymtar vi en sådan grymhet att jag ibland mår fysiskt illa. Men eftersom boken är kort och språket lätt, flyger jag ändå förbi de allra mest jobbiga delarna. När jag (rödögd och snörvlig) är klar med boken, är det dock inte främst ondskan som stannar kvar i mitt minne. Det är den bottenlösa sorgen och den långa färden mot någon slags försoning. Men också frågan: går allt verkligen att förlåta?
