Det känns som om jag kommit igång med läsning av julfeelgood lite sent i år, men det stämmer inte. Jag har bara inte kommit särskilt långt med den för jag hade himla svårt att komma in i ”Snön faller tät på Mistletoe Square” av Ali McNamara, som var den julbok jag startade säsongens läsning med. Jag hade nämligen glömt att McNamaras böcker alltid innehåller så kallade magiska element. Man kan tycka att jag borde älska det, sett till att jag älskar böcker om häxor. Men för mig blir det en genrekrock. Att läsa en feelgood där det plötsligt dyker upp änglar (ja Daisys folkbuss, jag tittar på dig) utan att jag är beredd på det, känns lite som ett svek. Eftersom jag har läst McNamaras St Felix-böcker borde jag ha varit beredd, men jag lider tyvärr av bokglömska ibland.
Välkommen till Mistletoe Square i London
När Elle, arbetslös och med livet i spillror, snubblar över en udda jobbannons som söker en skribent för att dokumentera historien om ett hus och dess familj, verkar det vara en chans att vända allt rätt. Men det finns en hake: den som söker måste älska julen. Problemet? Elle avskyr julen. Trots sina tvivel skickar hon in sin ansökan och till hennes stora överraskning får hon jobbet.
I det gamla och charmiga huset på Mistletoe Square, möter hon den karismatiska Estelle, en äldre kvinna fylld av både historier och hemligheter. Till sin hjälp har Estelle Angela, som ser efter hushållet och lagar storslagen mat. Medan Elle börjar nysta i Estelles livshistoria inser hon snart att detta är en upplevelse som kommer förändra allt.
Feelgood och magi
Jag var som sagt inte förberedd på de magiska elementen, vilket till en början störde min läsning. Men till slut bestämde jag mig för att gilla läget och ha ett öppet sinne. Och vet ni, då tyckte jag detta ”Snön faller tät på Mistletoe Square” var en rätt fröjdig bok. Elle tecknar alltså ned historien bakom ett hus på Mistletoe Square, där 100-åriga Estelle bor. Varje kväll klockan åtta, samlas de runt brasan och i månens sked tar Estelle med sina åhörare på riktiga tidsresor. Med betoning på riktiga. De färdas genom tid (och ibland rum) och får se hur livet har tett sig i huset från 1755 fram till dagens datum.
Berättelserna är genomgående rörande, så klart. Ingen bra julfeelgood utan lite misär. I och med att varje historia bara är ett kort besök, blir varje tidsepok snabbt avhandlad. Lite väl snabbt ibland. Jag hade gärna fått vila lite längre i de olika tiderna. Men allra mest tycker jag nutiden blir lidande. Berättelsen som utspelar sig i nutid (eller 2018, om vi ska vara specifika), fullkomligen rusar fram. Och i slutändan är det faktiskt det som stör min läsning mest, inte alls de magiska inslagen. Vänskapen mellan Elle och Ben får en nästan absurd utvecklingskurva som jag har lite svårt att köpa, trots att jag till slut äter upp tidsresandet med hull och hår. Men relationer som utvecklar ett sådant djup i ett sådant tempo som den mellan Ben och Elle, där drar jag tydligen min gräns. Men samtidigt: grät jag på slutet? Det gjorde jag absolut. Och jag märker också att jag hänger mig kvar vid berättelsen, även om twisten på slutet (det är alltid en twist i McNamaras böcker) går att räkna ut redan genom prologen.
Är man ute efter en lättläst och mysig julberättelse och inte har några aversioner mot en touch magi, då kan ”Snön faller tät på Misteltoe Square” av Ali McNamara vara något att läsa tillsammans med en varm dryck och några lusselbullar. Gillar du inte magi? Då har du många andra julfeelgoods att välja på i år – läs vår lista med hela 28 boktips.
