Tyckte du att ”Bunny” var som en feberdröm att läsa? Då är ”Rouge” av Mona Awad en fullskalig hallucination. ”Rouge” nöjer sig inte med att måtta släggan mot skönhetsindustrin, den slår och slår tills allt ligger i spillror och glowet ersätts med blod och en genomgående krypande olust.
Belle återvänder till Los Angeles efter att hennes mamma hastigt gått bort. Mamman, en vacker, fransk kvinna som alltid varit omgiven av beundrande män, har lämnat efter sig ett spår av skuld, skam och kroppskomplex. Belle har i åratal känt sig ful och otillräcklig i hennes närvaro. Hon har till och med förträngt delar av sin barndom, något vi under bokens gång får utforska tillsammans med Belle. När hon får kontakt med det exklusiva spa som hennes mamma frekventerade, börjar en obehaglig sanning rullas upp för henne. För det här är ett spa som visar sig vara något långt mer invasivt än vad vi är vana vid. Men trots att Belle känner att något är lite off, kan hon inte stå emot när det visar sig vilket otroligt resultat behandlingarna har. Aldrig har hon sett så ung och vacker ut.
Femgore vs skönhetsindustrin
En stor del av böckerna som samlas under femgore-paraplyet just nu är skoningslösa uppgörelser med skönhetsindustrin och samhällets krav på kvinnlig perfektion. Som skönhetsskribent sedan många år är det kanske inte konstigt att jag dras till dem. Kanske fungerar de till och med som ett slags utlopp för mig? För visst är det en rimlig fråga att ställa någon med mitt nischområde som skribent: ser jag inte de problematiska aspekterna av den industri jag skriver om? (Jo då, det gör jag.)
Mona Awad ser problemen och med ”Rouge” har hon skapat en rasande och surrealistisk roman som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men också: ibland kände jag mig lite hög när jag läste, och kanske lite galen. Det här är nämligen en bok där verkligheten snabbt blir väldigt luddig och konturerna suddas ut. Huvudpersonen glider allt längre bort från verkligheten och vi finner henne snart i fritt fall.
Till slut känns det som att jag som läsare också befinner mig i fritt fall. Det är nästan lite skönt när boken väl tar slut. Jag har befunnit mig i Belles röriga hjärna och jag har inte älskat det. Inte för att boken inte är bra (det är den) utan för att jag känner mig så luddig i huvudet medan jag läser den. Belles fria fall är utmattande. Att slå ihop pärmen är som att vakna ur en otroligt stressig dröm.
Mona Awads fingertoppskänsla för olust
Mona Awad är en oerhört skicklig skribent. Hennes fingertoppskänsla för att skapa en berättelse som skaver och bekymrar imponerar verkligen. Men jag känner mig också lättad när hennes böcker tar slut. Samtidigt kan jag inte kan låta bli att längta lite efter nästa. Hon växer på en, Mona Awad, det gör hon.
