Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Bekännelsedags! Jag har båda Celeste Ngs tidigare böcker, ”Säg inget om Lydia” och ”Små eldar överallt” hemma, men jag har inte läst dom. Inte för att jag inte har velat, utan snarare så att jag glömt bort. I slutet av förra veckan släpptes Celeste Ngs tredje bok ”Våra förlorade hjärtan” (engelsk titel: ”Our missing hearts”). Jag klickade igång en livesändning på instagram där Johanna Lundin och förläggaren Johanna Haegerström pratade om boken på släppdatumet. Jag blev akut sugen på att läsa den. Det blev istället så att jag lyssnade på den och wow!
”Våra förlorade hjärtan” av Celeste Ng
”Våra förlorade hjärtan” utspelar sig i USA inom en snar framtid, där ”Krisen” redan har skett. Man har infört strikta och kontrollerande lagar med syftet att värna och bevara ”den amerikanska kulturen”. Ser man inte amerikansk ut (med andra ord: om man inte är vit), tvingas man gång på gång bevisa att man är patriot. Grannsamverkan har övergått till grannövervakning, angiveri är vardagsmat och barn tas från sina föräldrar om staten och PACT bedömer att föräldrar inte ger sina barn en bra uppfostran. PACT är förtkortning för ”Preserving American Culture and Traditions Act”, som varit gällande lag allt sedan Krisen.
Det är tre år sedan tolvåriga Bird sist träffade sin mamma. Margaret, en poet, försvann efter att hennes diker använts som slagord och slogans i protesterna mot PACT. En dag får Bird ett brev som passerat statens nitiska granskning. Brevet är bara en teckning, men han förstår snabbt att det är hans mamma som skickat den och att hon försöker komma i kontakt med honom. Han bestämmer sig för att försöka leta upp henne.
En dystopisk skildring som känns skrämmande nära
Hade ”Våra förlorade hjärtan” släppts för tio år sedan, hade den med största sannolikhet inte drabbat mig med samma kraft som den gör idag. I den värld vi nu lever, där rasistiska partier och presidenter tar makten, energin inte räcker till, priserna skenar och alla letar efter en syndabock, känns Ngs bok som att blicka in i en nära förestående framtid. Och jag gillar inte vad jag ser.
Att böcker gallras och bedöms farliga är inte längre något vi kan avfärda som ett undantag som skedde under 40-talet. Det sker just nu, varje dag, i stater runt om i USA. I flera andra länder också, så klart. ISverige pratar partier om att snabbscreena barn i utsatta områden för adhd. Samma partier lobbar för språktest av tvååringar och tvångsförflyttning från föräldrar om de små barnen inte talar språket bra nog (jag vet inte hur det varit för era barn, men mina barn hade absolut inte klarat ett språktest när de var två). Framtiden Celeste Ng beskriver, den är inte alltför långt borta – vilket gör att denna bok känns extra pressande och (tyvärr) högaktuell. Är vi kanske delvis redan där?
Är ”Alla våra hjärtan” värd att läsa?
”Alla våra hjärtan” är en otroligt läsvärd bok. Den finns redan som ljudbok på bland annat Storytel, inläst utmärkt av Gunilla Leining. Det är omskakade läsning/lyssning där jag som läsare känner att vi står så nära den där kontrollerade och toppstyrda framtiden, att verkligheten snart kanske trumfar fiktionen. På ett alldeles särskilt skrämmande sätt.
