Det här är en recension av den femtonde och (mest sannolikt) sista boken i bokserien om den forensiska arkeologen Ruth Galloway; The Last Remains (svensk titel: Den sista utgrävningen). Varför skriva en recension av bok nummer femton och inte om resterande fjorton, kanske du undrar? För att det hade blivit alldeles för tjatigt att skriva femton recensioner om en bokserie som mest av allt puttrar på och där varje ny bok är rätt lik de föregående. Men eftersom Elly Griffiths sagt att detta blir den sista boken om Ruth och Nelson, i alla fall på ett bra tag, så behöver jag prata av mig.
Läs böckerna om Ruth Galloway i rätt ordning
Om du inte har läst någon av de tidigare böckerna, rekommenderar jag att du inte läser det här inlägget. Läs istället vår guide till Ruth Galloway-serien. I den artikeln kan du även läsa om varför jag har en hatkärlek till böckerna om Ruth och Nelson, som består även efter sista boken. Men det ska sägas att tjatet om hur mycket Ruth väger faktiskt minskar i de sista böckerna. Det upphör inte helt, men det blir faktiskt lite mindre. Tyvärr ersätts det av att en av de nyare kvinnliga poliserna är oerhört vältränad och ser ned på alla andras kroppar. Men ja, har man kommit till bok nummer femton i en serie, har man helt enkelt vant sig vid den här inställningen till kroppar.
Covid i King’s Lynn
En sak jag har gillat, särskilt med de sista böckerna i serien, är att Elly Griffiths låtit aktuella händelser ta plats. I “Det låsta rummet” (The locked room), som är bok 14, upptäcker vi att inte ens King’s Lynn är en plats immun mot covid-19 och Cathbad smittas. Han blir, till allas förvåning, väldigt sjuk och i “The last remains” (Den sista utgrävningen) lider han fortfarande sviterna av covid. När det dessutom visar sig att det finns en koppling mellan honom och det 20 år gamla skelett Ruth gräver fram bakom en vägg i ett kafé, blir det en kamp mot tiden för Cathbad som mår sämre och sämre. En kamp mot tiden blir det även för Ruth, som får veta att den arkeologiska institutionen är nedläggningshotad. Och ni ska inte tro att Nelson och hans team ligger på latsidan. Dom försöker ta reda på vem som dödade kvinnan bakom väggen. Plötsligt, mitt i all denna röra, försvinner Cathbad.
Det är tydligt att “Den sista utgrävningen” är tänkt som den sista boken i serien om Galloway. Här dyker nämligen många av mina gamla favoritkaraktärer upp. Clough, som sedan några böcker tillbaka tyvärr jobbar i Cambridgeshire (men ändå gjort små gästspel i varje bok), halkar in i utredningen och tar kontakt med en kontroversiell person från förr. Det dyker också upp en ny karaktär som känns lite vagt bekant, men varför? Det får man såklart reda på, Griffiths skulle nämligen aldrig avsluta detta epos med lösa tråder.
“Den sista utgrävningen” knyter ihop säcken
De sista böckerna i serien om Ruth och Nelson har lidit av ett alltför stort persongalleri, tycker jag. Jag som har lyssnat på alla böcker som ljudböcker, får i de sista böckerna lite svårt att hålla reda på alla karaktärer. Särskilt när det kommer till de som är misstänkta och/eller vittnen till brott. Fördelen med den engelska inläsningen (som jag lyssnade på av den sista boken, eftersom den svenska kommer först i december 2023) är att alla namn uttalas rätt. I den svenska inläsningen blir det ibland fel med uttalet. MEN i övrigt är de svenska inläsningarna överlägsna den engelska versionen. Men håll i hatten, även i ”Den sista utgrävningen” är det många namn att hålla reda på.
Men oroa dig inte om persongalleriet känns stort. Alla trådar lindas snyggt ihop till ett prydligt litet paket och trots att jag vid bokens början kände att jag inte var redo att vinka adjö till Ruth, Cathbad, Judy och Nelson riktigt än, tycker jag att serien fick precis ett sånt slut som karaktärerna och läsarna förtjänar.
Ruth Galloway-serien är cozy crime och självklart ska en sådan här bokserie få ett relativt cozy slut. Allt annat hade varit skandal. Men det ska gudarna (och gudinnorna) veta – att det mysiga slutet ibland ser ut att vara långt bort. Det finns många saker som ligger riktigt pyrt till: förhållanden, förtroenden och liv.
Sista boken om Ruth är kanske också den bästa
Den sista boken är utan tvekan den allra bästa. Mina betyg för Ruth-böckerna har varit ganska stadiga genom hela serien. Det enda undantaget var del 10, “Den mörka ängeln” (The Dark Angel), som jag inte alls var lika förtjust i som resten (vilket berodde på att jag helt enkelt inte villa åka till Italien med Ruth, jag ville vara kvar i regniga England). Men ”Den sista utgrävningen” innehåller allt jag som läsare är ute efter: engelska landsbygden, ett gammalt mord, ett mystiskt förflutet och ösregn. Miljöskildringarna har alltid varit en stor del av lockelsen med böckerna om Ruth, och även sista boken levererar!
Kommer jag sakna Ruth och hennes stuga vid saltmarkerna i Norfolk? Mer än vad jag med ord kan förklara!
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp “The last remains” av Elly Griffiths hos: Adlibris
[…] är över ett år sedan jag läste sista boken om Ruth Galloway. Detta var den 15:e delen i serien av Elly Griffiths. Trots att det var en form av hatkärlek jag […]
Jag saknar också Ruth!!! Och jag instämmer i att serien om Harbinder inte alls ger samma känsla.
Har du förslag på annan crime i samma stil? Läser gärna på engelska.
Tittar på varje brittisk serie som glädjande nog ofta utspelar sig vid regning kust. Drömmer om att åka till Norfolk och vandra längs stränderna under ebb. Gissar att jag inte är ensam 😊
Tack för bra recensioner 🌞
Nej visst känns Harbinder inte alls lika varm och nära som Galloway-böckerna. Otrolig skillnad verkligen. Jag har inte hittat en serie som är i klass med Ruth än. Malvern Mysteries är mysig och värd en läsning, men inte i nivå med Galloway. Lovar att hojta om jag stöter på något bra!