Recension: ”Spindeln” av Lars Kepler

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Efter en lång, otålig väntan har nu den nionde Lars Kepler boken givits ut. I ”Spindeln” får vi åter träffa de karaktärer vi fått följa så länge, en del ända sedan Kepler-debuten ”Hypnotisören” år 2009. Men först en varningens ord för den som inte är bekant med denna bokserie: Läs böckerna i rätt ordning. Och läs inte ett ord till av den här recensionen förrän du åtminstone avslutat ”Lazarus”, som gavs ut 2018.

Faktum är att den här boken inleds med en spoilervarning för den som inte är bekant med just ”Lazarus” samt tidigare Kepler-titeln ”Sandmannen”. Men inte bara skulle en läsning av ”Spindeln” avslöja en hel del av handlingen i de tidigare böckerna. Att inte ha läst de tidigare böckerna innebär dessutom att ”Spindeln” inte kan leva upp till sin fulla potential . Det här är en Kepler-bok för den som är fullt informerad om och hundra procent investerad i allt som leder fram till vad som i boken är nutid. De bekanta namnen flimrar förbi, ett efter ett, och många tidigare besökta platser får ett (inte alltid så) kärt återseende. Det gäller att hänga med för att förstå varåt det barkar, så mitt tips är att läsa Kepler-böckerna i rätt ordning.

Samma fenomenala spänningsbyggen som alltid

När ”Spindeln” inleds är Joona Linnas ärkefiende död, och den här gången är han det på riktigt. Men precis som en sten kastad i en sjö ger ringar på vattnet, har Jurek Walters skräcktyranni också fått sina efterskalv. På något sätt kan Linna och hans tidigare kollega Saga Bauer inte skaka av sig mörket som förföljer dem. Det har gått tre år sedan Bauer fick ett hotfullt vykort. Men från att den första scenen tagit slut och ett första liv har släckts, så verkar det som att denna nya mördare inte snabbt nog kan bocka av sin utlovade lista om nio offer. Offer som alla blir väldigt personliga för denna mörbultade och kantstötta grupp poliser.

De Kepler-karaktärer som finns med oss än (man får ju vara medveten om att risken att dö en för tidig, bråd död är hög när Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril sitter vid tangentbordet) känns vid det här laget nästan verkliga för mig som läsare. Jag tror jag kan höra Joona Linnas finska brytning, jag kan se flätorna i Saga Bauers hår. Och blodet fryser till is i mig varje gång vi i realtid får uppleva hur det jagande rovdjuret i ”Spindeln” snärjer nätet kring sina offer. Det är verkligen något unikt i hur miljöer, ljud och dofter beskrivs i Kepler-böckerna. Det känns som att man befinner sig där, precis när allt hemskt sker.

Hur skulle man egentligen klara av att se och uppleva så mycket ondska och död? Karaktärerna själva kämpar mycket med just detta. Både hämnd och skuld är teman i ”Spindeln”. Inte bara skuld över sådant man misslyckades att göra, men också skuld över det man faktiskt gjorde. Skuld över hämnd man drömmer om, skuld över hämnd man inte kan genomföra.

Nyanserad ondska och poliser som inte kan kommunicera

Att inte gilla att vara rädd, men att älska Lars Kepler-böckerna – det är min stora utmaning. Skulle någon göra en stilstudie av mig medan jag läser ”Spindeln” så hade jag gjort ett ryckigt intryck. Så fort det blir för spännande eller för läskigt, så fort det känns som att fara väntar inte bara på nästa sida utan bakom min egen rygg, ja då måste jag lägga ned boken. Scrolla lite på telefonen tills pulsen sjunker. Men sen vill jag direkt tillbaka in i Keplers mörka värld och tar lika snabbt upp boken igen.

På sätt och vis är ondskan mer nyanserad i ”Spindeln” än i tidigare böcker. När är man objektivt ond, och när är man bara svårt missförstådd av sin omgivning? Kanske finns det också en viss svårighet för mig som läsare att förstå vissa motiv i boken. Varför är huvudpersonerna genomgående så urusla på att kommunicera med varandra? Borde de inte ha lärt sig något vid det här laget, är de verkligen inte smartare än såhär? Ibland skaver det lite. Ibland blir det lite långsökt. Lite för overkligt. Samtidigt är det känslan av overklighet som gör att jag vågar mig igenom alla 543 sidor och ända fram till slutet. Tryggt förvissad om att sånt här händer bara Joona Linna och Saga Bauer, men aldrig mig.

Vissa Kepler-böcker kan faktiskt läsas fristående. Men just den här boken är för dig som redan slukat alla andra böcker i serien. Och för oss som gjort det så är ”Spindeln” förstås ren och skär (skräckblandad) läsförtjusning. Med bokens sista meningar hängande i luften kan jag nu inte göra annat än påbörja en ny, otålig väntan på nästa Kepler-bok.