I början av 2022 släppte Hillary Rodham Clinton sin första politiska thriller. ”I terrorns grepp” är skriven tillsammans med Louise Penny, känd för sin deckarserie om kommisarie Gamache, verksam i Québec-området i Kanada. Som författarporträtten i slutet av boken förklarar, så känd Rodham Clinton och Penny varandra sedan tidigare. Det tycker jag märks av i hur boken är skriven. Språket och stilen känns sammanhållen trots att de två skribenterna har helt olika tidigare erfarenheter av att skriva. Boken skrevs under pandemin och handlar om USAs nytillträdda utrikesminister Ellen Adams, som hamnar mitt i en politisk terrorhärva som kan sluta i landets undergång.
Självklart är ”I terrorns grepp” en fiktiv bok. Men man måste ha bott djupt under en sten det senaste decenniet för att inte förstå vissa antydningar. Som att före detta presidenten Eric Dunn är baserad på Donald Trump, eller att tyrannen Maxim Ivanov, i boken Rysslands president, bygger på Vladimir Putin. Antagligen finns där fler blinkningar, för den med bättre koll på amerikanska politiker. Det känns lite som ett sätt för Hillary Rodham Clinton att ”berätta allt” utan att faktiskt göra det. Och den känslan är återkommande under läsningen av ”I terrorns grepp”. Interiören i Vita Huset, resorna i Air Force 3, samtalen på högsta nivå mellan världens politiker, hierarkin inom olika myndigheter, diplomatiska förbindelse… Listan kan göras lång, och trots att jag själv inte vet alls hur den världen ser ut så känns beskrivningarna autentiska.
Fartfylld om än något hoppig handling
”I terrorns grepp” har en rask handling. Huvudkaraktärerna vet hela tiden lite mer än jag som läsare. Det kan kännas frustrerande ibland, men gör också att jag för det mesta inte ser vändningarna komma. Boken är skriven ur väldigt många olika perspektiv och det är också dess svaghet. Författarna hoppar fritt mellan att skriva utifrån olika karaktärer. På vissa sidor byts perspektivet 4-5 gånger. Det är sällan jag känt mig så nära en mental whiplash som av denna bok. Det gör det också ibland svårt att hänga med. Vem var det som upplevde vad, vem sa vadå till vilken person? Det är rörigt och gör det svårare att knyta an till personerna som omskrivs.
Men det finns två undantag. De två kvinnliga huvudrollerna i ”I terrorns grepp” är väldigt fint porträtterade. Inte bara känns de som fullt utvecklade karaktärer, de känns dessutom trovärdiga, mänskliga och ytterst kompetenta – allt på samma gång. Gillar man actionfyllda politiska thrillers så känner man till att det är en mansdominerad värld. Men i den här boken är de två kvinnor som håller i trådarna. Det ger lite nya vinklar även när handlingen i sig känns bekant.
Bestämmer sig Hillary Rodham Clinton och Louise Penny sig för att utrikesminister Ellen Adams och hennes rådgivare Betsy Jameson kan få fritt spelrum att styra upp världen i en bok till, så kommer jag läsa den.
Vilken Clinton skriver bäst thrillers?
Jag gillar thrillers och extra mycket om de har politiska inslag. Så givetvis har jag läst båda de böcker som Bill Clinton har givit ut tillsammans med James Patterson; ”Presidenten är försvunnen” och ”Presidentens dotter”. Precis som det är tydligt i ”I terrorns grepp” att de miljöer och händelser som beskrivs är baserade på egna, sanna erfarenheter så får man även i Bill Clintons böcker en känsla för att det här är fullt möjliga scenarion. Det är något jag gillar. Jämfört med en del andra politiska thrillers som förstås är lika mycket påhitt, men som ibland ändå inte känns tillräckligt verklighetsförankrade. Men så är det också ytterst få som har förstahandsperspektiv av livet som president för USA.
I en jämförelse skulle jag säga att det inte finns en tydlig vinnare. Hillary Clintons bok känns lite smartare. Handlingen är lite mer invecklad, karaktärerna lite mer utarbetade. Men ibland blir det lite för omständligt – både i vad som händer och hur det är skrivet. Det gör att tempot är väldigt ryckigt. Bill Clintons böcker är lite mer rakt på sak, som en klassisk actionrulle från 90-talet. ”Presidenten är försvunnen” är snäppet bättre än uppföljaren ”Presidentens dotter”. Men båda bjuder på bra underhållning. Vilket ju även Hillary Clintons bok gör. Jag kan förstå varför ”I terrorns grepp” fått bättre kritik. Men för egen del läser jag Bill Clintons thrillers med samma behållning.
Sen kan jag absolut inte låta bli att nämna något som inte är ett dugg relevant för böckerna. Men i kampen om vilken duo som vinner för bästa författarporträtt så är det utklassning av Hillary och Louise. Jag kommer helt enkelt aldrig förstå om det Bill och James gör på sin författarbild faktiskt är ett försök att le?
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”I terrorns grepp” hos: Adlibris
Köp ”I terrorns grepp” hos: Bokus
