När man tänker på Julian Assange, så tänker nog många idag lika mycket på hans mångåriga, frivilliga husarrest på Ecuadors ambassad i London som på att han grundade Wikileaks. Och gör man det, så tänker man ofrånkomligen på Sveriges inblandning i det. Mer än inblandning, orsak skulle många säga. (Och de skulle mena det på många olika sätt.) Men vad det egentligen var som hände är nog luddigt för många. Så som det blir när man läst om saker men tid har passerat och detaljerna luckrats upp i minnet.
Men det är inte luddigt alls för Anna Ardin. Hon är en av de två svenska kvinnor som 2010 blev utsatta för sexuella övergrepp av Julian Assange. Och som därefter, i tio år, satt fast i en virvelvind av försök till att få till rättsliga påföljder. Men den enda påföljden som blev av, var att Anna Ardins liv förändrades i grunden. Anna Ardin berättar i dagsboksliknande format om vad som hände under den där veckan i augusti. Och om allt som hände efter det. Allt eftersom tillkommer även hennes egna reflektioner, förankrade i tiden. Vilket innebär att vi som läser får hänga med i svängarna. Från att känna att nu är det här färdigbearbetat. Till att flera år längre fram vid återläsning av förhörsprotokoll inse att det kanske det inte alls är.
En uppriktighet som skapar förtroende hos läsaren
Anna Ardin skriver väldigt öppet och min första reaktion är att bli lite irriterad på det. Det blir för mycket. Men sen vänder det. Och öppenheten är vad som gör det möjligt att verkligen befinna sig i hennes position. Det gör också att jag aldrig under läsningen tvivlar på ett ord hon skriver. Hur kan man tvivla? Om man själv levt ett liv bland kvinnor och hört om så många liknande händelser. Samtidigt visar de kopiösa mängder kommentarer och mail Ardin citerar i boken på motsatsen. Näthatet mot den som faktiskt är offret verkar inte veta några gränser. Och det är skrämmande.
Det jag framför allt kan relatera till, är känslan av att något man egentligen var en av ytterst få att vara med om tas över av andra. Hur ens egna unika upplevelse kidnappas av främlingar, skrivs om, slits isär, hånas och misstros. Efter att själv ha varit i fokus för en händelse som under en kortare tidsperiod var det som hela Sverige pratade om så förstår jag hur det kan kännas. Inte till fullo. För det var inte samma sak. Men jag tycker Anna Ardin klockrent förmedlar hur det kan vara när man känner att man inte äger sig själv längre. När andra påstår sig veta bättre vad man gjort, hur man tänkt, vad man känner.
En viktig bok för att förstå vad som hände och för att kunna driva på förändring
Jag tror att även den som inte har egna sådana färdigheter för en stund kan lyckas sätta sig in i hur det måste kännas. I ”I skuggan av Assange” är författaren helt avskalad inför läsaren. Allt ges plats. Det pinsamma, det skamliga. Det onödiga, som ändå är nödvändigt att ha med som kuliss för det viktigare. Jag är inte säker på att Anna Ardin hade behövt vara så uppriktig. Men att hon är det gör hela läsningen mer hudlös.
Vissa böcker ser jag lite som min plikt att läsa. Min plikt som kvinna och som feminist, men framför allt som medmänniska som tror på den som blivit utsatt för något mot sin vilja. Jag har tidigare skrivit om andra böcker i samma kategori. Läs gärna recensionen av ”Tystnadskontraktet: she said” eller mina boktips på böcker om me too. Anna Ardins ”I skuggan av Assange” platsar i samma kategori av viktiga böcker. Böcker som behöver läsas för att förändring ska kunna bli möjlig.
