Recension: ”Havsörnens skrik” av Karin Smirnoff

Det går inte att skriva om ”Havsörnens skrik” utan att först reda ut hela Millennium-serien. Stieg Larsson skrev de tre första delarna, som gavs ut postumt; ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes”. I dessa tre första böcker, som skördade enorm framgång och blivit till film både på svenska och engelska, möter vi för första gången Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Böckerna gavs ut 2005, 2006 och 2007 och den fjärde delen kom först år 2015.

Då hade David Lagercrantz tagit över stafettpinnen. I hans namn har tre titlar publicerats i Millennium-serien; ”Det som inte dödar oss”, ”Mannen som sökte sin skugga” och ”Hon som måste dö”. Nu har Millennium-serien nått fram till nutid. Efter ett förlagsbyte från Norsteds till Polaris, har Karin Smirnoff fått i uppdrag att föra serien vidare. ”Havsörnens skrik” gavs ut i november 2022

Blomkvist och Salander med ny fräschör

”Havsörnens skrik” kan förstås läsas fristående. Men som en som läste Stieg Larssons ursprungliga tre böcker i serien slaviskt när de släpptes så måste jag säga att vissa saker i Smirnoffs bok kommer gå en över huvudet om man inte har Salanders och Blomkvist historia klar för sig. Jag rekommenderar därför verkligen att man läser de första titlarna i serien. Men det skadar förstås inte att även kunna bocka av Lagercrantz bidrag.

Det är även svårt att inte jämföra Smirnoffs första Millennium-bok med Lagercrantz tre föregående. Jag kan konstatera att de känns väldigt olika. Sett till språk och stil i skrivandet kanske Lagercrantz och Larsson är lite mer enhetliga. Men Smirnoff tillför en extra knorr – och en varmt välkommen sådan. Lika välkommet är det att handlingen nu förts framåt, snarare än fokuserar på att rota mer i historien. Salanders barndom känner man sig vid det här laget ganska mätt på.

Hög igenkänning för de som gillar Millennium-serien

I ”Havsörnens skrik” utspelar sig större delen av handlingen i de norra delarna av Sverige. Ett miljöombyte som var precis vad Millennium-serien behövde. Av olika anledningar råkar både Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander befinna sig i Älvsbyn, där det är något som inte står rätt till. Inledningsvis är det lite svårt att hänga med i svängarna, det är många nya personer som introduceras på kort tid. Men man känner direkt av att det är en Millennium-bok man läser. Språket är snäppet intressantare än tidigare, nästan poetiskt ibland. Samtidigt gör Karin Smirnoff ett fantastiskt fint jobb med att fånga essensen hos dessa populära karaktärer. Och inget de tar sig för i ”Havsörnens skrik” känns okaraktäristiskt.

Boken bjuder både på action och långsamt klurande. De oväntade vändningar finns där, och fast man känner till det så ser man dem inte komma. Paolo Roberto dyker till och med upp igen, och får sig i en mycket kort passage en rejäl känga. Uppgång och fall såväl i verkligheten som i litteraturen. Ska man anmärka på något så känns slutet av ”Havsörnen skrik” en aning forcerat. Det läses nästan som en epilog, vilket ger en något rumphuggen känsla. Det känns alltid som ett minus när en boks slut fokuserar mer på att bygga upp för nästa del än att faktiskt knyta ihop det man nyss läst.

Gillar man den här typen av bok, och är införstådd med Salanders och Blomkvists värld, så vill man absolut inte missa Karin Smirnoffs mycket lyckade och väl inpassade ”Havsörnens skrik”. Det är med helt ny energi jag nu ser fram emot att läsa nästa del av Millennium-serien.