”De ovärdiga” har en baksidestext som lyder: ”Roy Jacobsens nya roman utspelas under den nazityska ockupationen. En grupp pojkar och flickor från ett hyreshus i östra utkanten av Oslo tvingas kämpa för att överleva dagen genom att aldrig missa ett tillfälle bedra och stjäla, förfalska dokument eller begå inbrott i de fina kvarteren på jakt efter saker som går att sälja på den svarta marknaden. De drar sig inte heller för att stjäla från tyskar i hög maktställning, vilket ytterligare ökar risken för upptäckt och hårda straff.”
”De ovärdiga” ger läsaren ett tvingat brådmoget barns blick på kriget
Men jag vet inte om jag tycker att det är en särskilt representativ beskrivning. Jag skulle beskriva ”De ovärdiga” som en bok som utifrån sett kan handla om motsvarigheten till vad vi idag kallar kriminella ungdomsgäng. Krigets nöd tvingar en grupp barn att agera när deras föräldrar antingen blivit passiva av rädsla, eller helt försvunnit ur bilden. Ibland för att de är dåliga föräldrar. Ibland för att de vågade ta modiga beslut. Men för barnen spelar det ingen roll. I ”De ovärdiga” blir barnen vid en ung ålder ensamma kvar. Det faller på dem att ta hand om småsyskon, sätta mat på bordet och att hantera sin egen uppväxt – präglad av nöd och ockupation. Det är så vi möter Carl, Joar och Olav – bokens väntrio i fokus. Tre liv som levs parallellet men som får varsin helt egen slutpunkt.
Det tog mig tid att komma in i ”De ovärdiga”. Om det inte vore för att det var den enda boken jag hade med mig under en tre timmar lång tågresa hade jag kanske givit upp strax efter jag börjat. Men precis som tåget tuffade jag på i läsningen. Och sakta gick boken från att vara oregerligt spretig till att saker började falla på plats. Jag insåg att det inte var jag som inte hängde med, eller var för dum att förstå vad som antyddes. Det var barnet Carl som helt enkelt inte kunde ge mig en bättre bild av vad som hände. För han förstod det inte själv. Och all fakta fanns inte heller tillgänglig för honom. Något som på ett fantastiskt sätt adresseras i epilogen.
Stark skildring av allt det som krig vrider ur människor
Om jag kunde skriva en bok så skulle jag önska att den vore som ”De ovärdiga”. Jag förstod inte alls var jag var på väg förrän handlingen var långt mer än halvvägs framme. Ändå såg jag varenda scen framför mig så tydligt, helt tack var Roy Jacobsens filmiska beskrivningar. Men det är inte bara språket som är fenomenalt. Berättelsen i sig liknar inte mycket annat jag har läst. Det är svårt att se ”De ovärdiga” som något annat än fiktiv. Samtidigt vet alla som är intresserade av historia att det är precis sånt här krig gör med människor. Krig vrider det sämsta och mest desperata ur oss. Bra människor blir dåliga, men dåliga människor visar sig också vara det modigaste. Man kan tro att krig gör världen svartvit. Men mycket är bara en grå röra. Vad det innebär vet man inte förrän man tvingas genomleva det.
”De ovärdiga” låter mig som läsare få en glimt av hur nazi-Tysklands ockupation av Norge kan ha varit. Genom Carl, Olav och Roar får jag genomleva det. ”De ovärdiga” borde bli film. Den borde vinna priser. Och den borde bli läst av många, många, många.
